Robban finns inte – ändå läser han

Målgruppsanpassning är svårt, vare sig du skriver, undervisar eller sätter ihop kursplaner. För målgrupper med ungdomar och vuxna har tekniken med persona visat sig vara effektivast för mig. Inte felfri, men det bästa som finns.

Av Mattias Karlsson

Häng med medan jag exemplifierar och försöker förklara. Låt mig berätta om Robert ”Robban” Petersson, 33 år, från Bankeryd utanför Jönköping.

Robban är sambo med Lisa och tillsammans har de treårige Elias.

Robban är Civilingenjör och arbetar som kvalitetsspecialist på Fläkten. Han äger en Canon Powershot A80, 4 megapixlar, som nu är ett och ett halvt år.

I Photoshop kan han en hel del tricks. Men han har svårt att lappa ihop flera olika kunskaper på samma foto. Han ser om ett foto passar tricken men saknar förmågan att utveckla tricken till allmänna lösningar.

Robban finns inte, han är påhittad! Ändå vet jag allt om honom. Var han bor, hans erfarenhet med kameror och i Photoshop. Jag känner till hans läsvanor och hans intressen. Jag vet hans framtidsdrömmar, även dom hemliga. Jag har till och med ett fotoalbum hemma med bilder han har plåtat.

Robban läser min bildbehandlingsskola och han läser Kamera & Bild. Det är därför jag måste veta allt om honom.

Det är för Robban jag skriver. Han är min enda läsare. Varje tecken jag plitar ner (det är 15 000 i en artikel) hamnar där för att det intresserar Robban. Jag skriver inte för nån annan i hela världen – flickvännen, kompisar, chefredaktörer, dig(!) - inte en chans. Bara Robban är intressant – vad vill du läsa idag Robban?

Jag har faktiskt hans foto på väggen framför mig. Jag har en lång och en kort biografi. Utdragen här är från den korta som jag läser varje dag innan jag startar .

Robban kan all teknisk data om sin kamera men fotar ändå nästan helt efter motivprogrammen. Han har förstås prövat att ställa kameran manuellt, men resultaten har varit bättre med programmen och resultat räknas.

Robban vill bli en bättre fotograf. Han vill att andra ska se, begrunda och utrycka uppskattning för hans bilder. Ett av de mest framgångsrika fotona var ett på Elias som gick ut som julkort i julas. Det hade han arrangerat hemma och sen fixat med lång tid i Photoshop. Det var även det enskilt största projekt han hittills arbetat med i Photoshop.

Tekniken kallas för Persona och är något jag tagit med mig från webbdesignen. Den härstammar från Coopers bok ”The Inmates are running the asylum” men den har utvecklats sedan 1997.

Personas är en fantastisk designmetod. Det kan vid första anblick låta stendumt – bara intressant för en person i hela världen. Men den är ypperligt bra för att skapa fokuserade resultat som tilltalar många.

Motsatsen är att skapa för en diffus målgrupp. Hum… artikeln ska passa 21-46 åringar av båda könen med helt olika bakgrundskunskaper, erfarenheter och intressen. Resultatet blir varken hackar eller malet som inte intresserar nån. Planlöst är aldrig bra för någon.

Vill ni ser personas "in action"? Åk till Ikea. Besök deras ”här bor Lena på 26 kvadrat”. Det är ett fenomenalt bra nyttjande av Personas. Genom att designa så att det passar Lena som handsken passar det så många andra också. Fokuserat är bra.

Sen är personas en superbra metod för kommunikation när mer än en person arbetar med något. Då kan man prata med varandra: ”Tror du Robban gillar det här?”

Persona måste ha drömmar och mål. Leva, lyckas och misslyckas.

Att fota, sortera foton, fixa lite i Photoshop och framförallt att fundera på /drömma om att ta tag i detta tar en hel del av Robbans tid. Längre tid än han själv tror men han har ändå inte så mycket tid som han önskade. Livet är fyllt med måsten och hinder för att sätta igång.

Ofta handlar dröjsmålen om att projekten blir för stora för att påbörjas – ”300 kort som måste sorteras”. ”Fixa de röda ögonen på alla 70 kort från julas.” ”Skicka iväg 100 kort för framkallning”

Robban är en persona för mitt författande. Det behöver vara stenfokuserat. Mitt kursplanerande har samma teknik men jag tillåter lite friare tyglar och där är tekniken lite mer raffinierad. Jag har två huvudpersonas, två sekundära (inte lika viktiga), två alternativa som jag tar hänsyn till men inte designar för.

Genom att exempelvis ge en av mina sekundära personas ett boende utanför staden så blir alltid tider och organisation viktig.

Robban börjar bli min vän. Jag pratar med honom också: ”Vill du läsa det här idag Robban. eller är det för långt?” Han svarar mig förstås alltid, ibland lite oväntat, Robban kan vara lite oberäknelig…

Läs mer om utveckling med personas

• Bokus.se: Inmates Are Running The Asylum - Why High-tech Products Drive Us Crazy and How to Restore the Sanity, Alan Cooper
• An introduction to personas and how to create them
• Personas: Empathetic Focus, Donald Norman