Washington, oktober 1984
Regnet vräker ned utanför National Air and Space Museum. Med paraplyet kvar hemma kan Peter Grosz inte göra annat än att vänta ut ovädret. Han beger sig till museets bibliotek där han finner en trave osorterat arkivmaterial som nyligen anlänt i ålderdomliga resväskor. När han börjar plocka i materialet vet han ännu inte att han snart ska finna lösningen på en fotografisk gåta som har gäckat världen i mer än 50 år!
De kallades ”tidernas mest fantastiska fotografier av luftstrider”. Sammanlagt nästan 60 bilder föreställandes helt otroliga scener, fångade mitt i stridens hetta av en brittisk pilot under det första världskriget.
Två plan som kolliderar i luften, en tysk pilot som faller mot en säker död från sitt brinnande flygplan, fjorton stridande flygplan i samma bildruta – inga andra fotografier från samma tid var lika dramatiska och skickligt dokumenterade.
Det var emellertid inte förrän 1931 de sensationella fotografierna kom till världens kännedom. Samlingen som tidigare hade varit helt okänd hamnade då i allmänhetens ljus via två konstutställningar i USA tack vare Mrs Cockburn-Lange, änka till piloten som till slut hade blivit nedskjuten och dödad under kriget.
Änkan Mrs. Cockburn-Lange
Kritikerna som bevittnade utställningarna var hänförda och sparade inte på lovorden. Fotografierna berörde alla och ingen hade tidigare skådat dess like.
Dagboken
När bilderna ett år senare publicerades i England i tidningen The Illustrated London News var mottagandet lika upphetsat. Tidningen kunde dessutom komplettera bilderna med den avlidne pilotens dagbok från kriget.
Sunday Pictorial hängde på tåget och publicerade en följetong på elva delar där den trollbundna publiken kunde läsa hur piloten tillsammans med sina vänner hade lyckats reparera en kamera från ett nedskjutet tyskt flygplan. Genom en snillrik anordning hade kameran sedan riggats fast under pilotens vinge och kopplats ihop med maskingeväret. Det första skottet utlöste på så vis kamerans slutare via en spänd vajer.
Den hemliga piloten
Anteckningar i dagboken berättade till och med hur piloten tillbringade mödosamma dagar i mörkrummet för att retuschera bort flygplanens märken och nummer som annars riskerade att röja hans identitet. Dagboken i sig hade även den justerats före publiceringen av änkan, Mrs Cockburn-Lange.
På frågan varför detta hemlighetsmakeri var nödvändigt svarade hon att det var för att skydda andra inom Royal Air Force som fortfarande var verksamma. Fotograferingen hade godkänts av pilotens överordnade, något som bröt mot alla tänkbara regler inom armén. Änkan oroades vad som skulle hända dem om det uppdagades vilken flygdivision det handlade om.
Bilderna ifrågasätts
Men alla i England var inte lika imponerade. I kölvattnet av publiceringen började fler och fler att ifrågasätta äktheten i bilderna.
C. G. Grey, redaktör för Englands berömda flygtidning The Aeroplane, påpekade bland annat att bilderna rent statistiskt var orimliga. Enligt dagboken misslyckades nämligen fotograferingen ofta och tekniken tillät dessutom endast en enda exponering per flygning! Piloten var tvungen att landa och ladda om kameran innan han kunde försöka på nytt. Om det var sant måste piloten ha utfört ett sanslöst stort antal flyguppdrag under blott 15 månader, något som andra krigsveteraner starkt betvivlade.
Grey fortsatte att peka ut konstigheter, bland annat att flygplanen under det första världskriget var skakiga och slutartiderna inte tillräckligt korta för att få så skarpa exponeringar. Och om piloten nu var tvungen att avfyra sin kulspruta för att fotografera var det väl underligt att det ibland var ett brittiskt plan som befann sig i centrum av bilderna? Dessutom kunde han visa att dagboken innehöll ord och uttryck som inte användes vid tiden för det första världskriget.
Gåtan förblir olöst
Allt det här gjorde att misstänksamheten spred sig och vissa instanser började avböja att ställa ut bilderna innan äktheten kunde bevisas. Frågan blev till och med föremål för en diskussion i det brittiska underhuset och hamnade så småningom på Scotland Yards bord.
För att avgöra saken en gång för alla ville de inblandade att Mrs Cockburn-Lange skulle träda fram och avslöja pilotens identitet. Hon erhöll till och med en officiell försäkran från berörda myndigheter att ingen skulle ställas till svars för de eventuella brott mot arméns regler som hade skett i samband med fotograferingen. Det hjälpte inte. Mrs Cockburn-Lange höll sig undan rampljuset, skötte all sin kommunikation via ombud och avslöjade aldrig sin amerikanska hemadress.
Till slut började allting falla i glömska och pressen tappade intresset. Cockburn-Lange-samlingen fortsatte att dyka upp i historiska böcker de kommande decennierna, men pilotens identitet och hans änkas hemlighetsfulla framtoning förblev en olöst gåta.
Fyndet i kofferterna
Det som forskaren och flygkännaren Peter Grosz sprang på i biblioteket den där regniga oktoberkvällen 1984 var innehållet i en donation som museet nyligen erhållit från John W Charlton.
Några av sakerna som hittades i kofferterna.
Charlton hade varit en livslång vän till Wesley David Archer, stridspilot under det första världskriget. När Archer flyttade med sin fru till Kuba 1952 hade paret lämnat ett antal stora koffertar hos Charlton. Då makarna Archer sedan var länge döda och inga kända arvingar fanns, lämnades koffertarna över till The National Air and Space Museum i Washington.
Peter Grosz, som var väl förtrogen med Cockburn-Lange-samlingen, upptäckte omedelbart att donationen innehöll sensationellt material. I koffertarna fanns flera original av de omtalade luftstridsbilderna tillsammans med tidigare helt okända bilder från serien. Och inte nog med det. En kassabok och ett antal kontrakt dokumenterade hur bilderna hade sålts till olika tidningar på 30-talet. Där stod bland annat att läsa hur fotografierna hade inbringat $8625, en ansenlig summa mitt under den stora depressionen.
En Gladys Maud för mycket
Tillsammans med sin vän Karl S Schneide inledde Grosz en noggrann undersökning som för alltid skulle sätta punkt för gåtan som hade förbryllat världen sedan Cockuburn-Lange-bilderna dök upp 1931.
En fråga som krävde sitt svar var hur bilderna hade hamnat i Archers ägo. Svaret fanns till synes i ett av kontrakten. Enligt det hade Mrs Cockburn-Lange överlåtit upphovsrätten för samtliga bilder till Wesley David Archer redan 1930.
Men det fanns en liten detalj som de båda forskarna reagerade på. Gladys Maud Cockburn-Lange, som var änkans fulla namn, hade signerat dokumentet men inte fått plats med hela namnet och varit tvungen att använda två rader.
Det verkade aningen underligt eftersom en person sällan missbedömer längden på sitt eget namn på det viset. Och när det dessutom visade sig att Wesley Archers fru hette Gladys Maud Archer, samma förnamn som den berömda änkan, anade de att det fanns minst en hund begraven någonstans.
Det äkta paret
Med hjälp av en handstilsexpert kunde de bekräfta sina misstankar att änkan och Wesley Archers fru var en och samma person. Kunde hon ha gift om sig? Nej, uppgifter visade att den blivande Gladys Maud Archer var ogift långt efter det första världskriget hade tagit slut.
När hon träffade sin Wesley är inte känt, men de kan ha stött på varandra inom det militära där hon arbetade som ambulansförare och han som stridspilot. En tänkbar tidpunkt är när Wesley Archer sköts ned under kriget 1918 och räddades av sin pistol. Vapnet i Archers ficka dämpade nämligen en kula från tysk markeld som annars kunde varit dödlig. Pistolen, med en tydlig buckla där skottet tog, ingick också i kofferterna som donerats till museet.
Realistiska film-miniatyrer
Men det fanns ännu viktigare information om den mystiske Wesley D Archer. Efter kriget bytte han bana och började samarbeta med en amerikansk filmregissör vid namn Bud Pollard. Hans uppgift blev att bygga realistiska skala-modeller av filmscener, ett hantverk han excellerade i. Senare arbetade han inom arkitektbranschen och byggde bland annat en imponerande modell av en flygplats i Miami. Hans realistiska flygplansmodeller var visst särskilt övertygande…
All den informationen räckte förstås mer än väl för Grosz och Schneide, men spiken i kistan för hur Cockburn-Lange-samlingen kom till var fotografier som visade hur Archer tillsammans med en vän satt och byggde precis sådana flygplansmodeller som senare dök upp i de påstådda krigsbilderna.
En väl genomförd bluff
Exakt hur allting utspelade sig är okänt, men någon gång i slutet av 20-talet började paret Archer att planera sin bluff. Dagboken fabricerades och den hjärtskärande berättelsen om änkan som förlorat sin hjältemodiga make i kriget diktades ihop.
Ingenting lämnades åt slumpen. Postboxadresser, låtsaskontrakt och den påhittade änkans levnadshistoria visar hur oerhört noggrant de två utformade sitt lurendrejeri.
De verkar ha tänkt på allt och man måste tillstå att det betalade sig. Pengarna från bilderna och boken gav ett rejält tillskott i hushållskassan och när Wesley Archer avled på Kuba 1955 och hans fru fyra år senare, visste fortfarande inte världen vem som egentligen hade legat bakom ”tidernas mest fantastiska fotografier av luftstrider i krig”.