Historien tar sin början vid 1800-talets mitt. Ryssland hade vid den tiden länge velat utvidga sina landområden söderut för att få tillgång till strategiska hamnar i Svarta Havet. Efter en konflikt med den turkiske sultanen såg ryska trupper sin chans att besätta stora områden som lydde under det Osmanska riket. Där och då inleddes det som skulle bli känt som Krimkriget.
1855 pågick fortfarande striderna som hade inneburit framgång för Storbritannien och Frankrike. Det året skickades den brittiske fotografen Roger Fenton tillsammans med sin assistent Marcus Sparling till Krimhalvön för att fotografera de brittiska trupperna.
Det var speciellt eftersom Krimkriget brukar räknas som ett av de första krigen som bevakades av journalister.
Kriget utkämpades bland annat med tung kanonbeskjutning. I brev hem till sin fru skrev Fenton om hur han ofta var mitt i stridens hetta med fara för sitt eget liv. Även assistenten Sparling kände av faran.
Mulåsnor och mörkrum på hjul
Den 4:e april 1855 hade Fenton besökt en plats där kanonkulorna låg så tätt att man inte kunde undvika att trampa på dem. Den 23:e april skulle han tillbaka till platsen tillsammans med Sparling för att fotografera. Inför avresan bad Sparling Fenton att fotografera honom. Det har hävdats att skälet var att ”det fanns en god chans att de aldrig skulle återvända”.
På bilden syns också Fentons ”Photographic Van” som drogs runt av ett par mulåsnor. Det här var ju fotografiets barndom och utrustningen som krävdes var omfattande.
Assistenten Marcus Sparling.
Någonstans i det område Fenton döpte till Valley of the shadow of death stannade de. Positionen var inte optimal får vi veta i Fentons brev till hustrun. De hade siktat på en bättre plats med mer igenkännbar miljö i bakgrunden, men tvingats vända då de besköts av ryska kanoner.
Spridda kanonkulor och döden
Men bilden som togs har likväl blivit världsberömd. Fenton hade med den tidens utrustning ingen chans att plåta saker i rörelse. Men kanonkulorna som låg utspridda i stort antal vittnade om det fruktansvärda kriget som pågick. Den kusliga tystnaden man kan ana och döden som lurar bakom kullarna förstärker intrycket.
Roger Fentons bild på kanonkulorna.
Inte förrän 1981, 136 år efter att bilden togs upptäckte museiintendent Mark Haworth-Booth en intressant detalj.
I samlingarna visade det sig nämligen finnas två versioner av Fentons bild. Tagna från samma position vid ungefär samma tillfälle. Men skillnaden är förstås uppenbar – den ena har kanonkulor spridda över hela vägen, den andra inte!
En andra bild på kanonkulorna. Nu utan kanonkulor på vägen.
Det gav naturligtvis upphov till en gäckande fråga: Kan det varit så att Fenton och hans assistent regisserat scenen? Att de tog en bild och sedan bestämde sig för att helt enkelt kånka ditt ett gäng kanonkulor för att få lite mer drama i scenen?
Var Fenton en feg fuskare?
Konsthistorikern Ulrich Keller tog tydlig ställning i sin bok ”The Ultimate Spectacle: A Visual History of the Crimean War,” där han understryker att Fenton uppenbarligen har putsat till verkligheten. Förutom att få en bättre komposition framför Keller teorin att Fenton ville få det att framstå för omvärlden att han verkligen var mitt i stridens hetta. I själva verket, spekulerar Keller, höll han sig på tryggt avstånd från alla farligheter.
Samma beskyllning kom från Susan Sontag, ett högaktat namn inom ämnet fotohistoria. I sin sista bok (Sontag avled 2004) ”Regarding the pain of others” beskriver hon hur Fenton naturligtvis har regisserat bilden efter sitt eget tycke.
Errol Morris börjar undersöka
Sontags ord fick en man vid namn Errol Morris, Oscarsvinnande regissör och skribent vid The New York Times att börja fundera.
Vad fanns det egentligen för bevis för att bilden med kanonkulorna fotograferades som nummer två? Skulle det inte i teorin kunna vara tvärtom? Kanske hade Fenton eller någon annan rensat vägen på kanonkulor?
Tanken startade en lång process som tog Morris runt halva jorden för att bringa klarhet.
En grundlig genomgång av Fentons brev hem till hustrun gav inga direkta svar på frågan. Däremot kunde Morris utläsa att Fenton och Sparling tillbringade ungefär två timmar på platsen. Mellan de två exponeringarna fanns alltså tid att hitta på både det ena och det andra. En kul detalj är att Fenton även plockade med sig en kanonkula hem för att ge frugan en souvenir.
Varför avlägsna kanonkulorna?
Men några ledtrådar kring vilken bild som kom först innehöll breven inte. Ur ett fotografiskt perspektiv känns det ju rimligare att placera ut kanonkulor eftersom det är en starkare bild, åtminstone enligt de flesta. Men kunde det finnas andra förklaringar?
Den första frågan Morris behövde besvara var alltså varför Fenton, om nu bilden med kanonkulorna på vägen kom först, skulle vara intresserad av att avlägsna kanonkulorna för att ta ytterligare en bild.
Ett tänkbart svar kom från Gordon Baldwin, museiintendent vid Getty i Los Angeles. Baldwin framförde med stor entusiasm teorin att den bilden plåtades när Fenton och Sparling anlände till platsen. Medan de förberedde nästa bild dök brittiska soldater upp och plockade undan kanonkulorna.
Skälet, enligt Baldwin, skulle vara att den brittiska armén ville återanvända kulorna i sina egna kanoner, något som tydligen inte var alldeles ovanligt. Den teorin stöddes också av Malcolm Daniel på Metropolitans fotografi-avdelningen.
Fenton helt oskyldig?
Om Baldwins teori är sann kanske Fenton är helt oskyldig! Han kanske varken lade dit eller avlägsnade några kanonkulor. Varför tog han i så fall inga bilder av soldaterna som var där och skördade kanonkulor? Tja, möjligen för att tekniken inte tillät bra bilder på folk i snabb rörelse.
Plötsligt tycks det finnas många skäl till att avlägsna kanonkulorna efter att en eventuell bild hade tagits. Men något bevis går det förstås inte tala om. Morris ville istället hitta något som inte byggde spekulationer om Fentons inre tankar, brittiska soldaters närvaro och ekipage på vägen.
Söderut eller norrut?
Morris hade lagt märke till att flera författare i ämnet, däribland Ulrich Keller och Richard Pare, tvärsäkert hävdade att Fenton stod med näsan söderut när bilderna togs. Det skulle i så fall innebära i riktning mot de brittiska truppernas camp och inte ryssarnas. Det kan möjligen stödja teorin att Fenton inte vågade utsätta sig för fara. Dessutom ser bilderna ut att vara tagna i en svag uppförsbacke vilket också antyder att kameran inte är riktad mot den dalgång där ryssarna höll till.
Men återigen ville inte Morris låta sig nöjas med spekulationer. Till slut bestämde han sig för att själv fara till Krimhalvön och undersöka saken.
Sagt och gjort. Med ett par vänner begav sig Morris till Sevastopol lagom till 150-jubiléet av de allierades vinst. Med hjälp av lokal guide lyckades de efter lite strul lokalisera Valley of Shadow of Death där Fenton ska ha tagit sina bilder.
Strulet berodde bland annat på att det finns en annan, mycket mer känd, plats som heter Valley of Death som bland annat nämns i A. Tennysons berömda dikt Charge of the Light Brigade. (TP-kunskapsbonus: Tennyson är mest känd för oss svenskar som upphovsmannen till ”Nyårsklockorna”)
Den som söker, han finner!
Upphetsad sprang Morris runt i området på jakten efter den exakta platsen där Fenton haft sin kamera. Efter många falska alarm och felberäkningar hittade han plötsligt rätt! Det är fascinerande att se hur lite som trots allt har hänt på 150 år.
Foto: Eric Zimmerman
Och det visade sig att det flesta hade misstagit sig! Fenton tittade i själva verket norrut, i riktning mot de ryska trupperna i Sevastopol. Den kunskapen var förstås oerhört viktig för Morris som ville se om han med hjälp av ljuset kunde avgöra vilken bild som togs först.
För att få ordentligt referensmaterial lyckades han till och med tjata till sig en kanonkula från stadens museum. Lånet var inte aktuellt förrän Morris lagom blygsamt nämnde att han vunnit en Oscar-statyett…
Skuggorna kastar inget nytt ljus
När Morris kom hem igen började han undersöka materialet. Han studerade data för solens bana över området 1855. Problemet var att varken Fenton eller hans egna bilder hade några riktigt distinkta skuggor. Han vände sig till skuggexperten Ralph Bouwmeester men fick inget napp. Beroende på hur man valde att tolka skuggorna i bilden gick det att finna stöd för båda teorierna.
Morris återgick därför till sunt förnuft. Hans kollegor som också börjat intressera sig för frågan gjorde några rimliga påpekanden.
Genom att snabbt växla mellan Fentons två bilder kan man tydligt se att det saknas ett gäng kanonkulor i diket i bilden utan kanonkulor på vägen. Och till och med kanonkulor uppe i slänten försvinner.
Om nu Fenton eller någon annan rensade vägen efter att först ha plåtat bilden med kanonkulorna på vägen – borde inte alla kanonkulor bara ha skyfflats ned i diket? Skulle någon verkligen bära varje kula till en speciell plats? Troligen inte.
Dessutom ligger väl kanonkulorna lite överdrivet fint utspridda på vägen? Om de hamnat där på naturlig väg direkt från kanonerna borde väl väldigt få kulor stanna mitt på vägen? De flesta skulle rulla ner i diket. Men Morris ville fortfarande inte betrakta något av detta som fullständiga bevis.
Men så lade han märke till att även några av stenarna i slänten hade rört sig mellan fototillfällena. Morris som troligen roades oerhört av detektivarbetet började namnge stenarna – Esmeralda, Fred, Oswald, osv.
Enkel lösning till slut
Det var till slut hans kollegor Chris Russ och Dennis Purcell som först insåg det uppenbara. De stenar som hade förflyttats hade i stort sett utan undantag rört sig i samma riktning, nämligen ner mot vägen!
När någon vandrade runt i slänten för att plocka upp (eller lägga dit) kanonkulor hade vissa stenar fått sig en liten spark. Och eftersom gravitationen torde varit lika närvarande 1855 är det förstås fotot med stenarna närmast vägen som är foto nummer 2! Ingen skulle ju förflytta flera småstenar en liten bit upp för slänten manuellt.
Detta övertygade till och med Morris. Svaret blev alltså till slut att bilden utan kanonkulor på vägen faktiskt kom först. Sedan bestämde sig Fenton (eller möjligen någon annan) att bära ner kanonkulor och sprida ut dem på vägen för att få en mer dramatisk bild.
Om detta faktum gör bilden sämre eller Fenton till en oärlig fotograf får andra avgöra. Men kanske ville han återskapa den mängden kanonkulor han hade sett under sin första rekognoscering i området två veckor tidigare.
Ps. Den 18 juli 2011 bestämde jag mig för att finna den exakta platsen där bilden togs. Läs om mitt letande.