Foto av Hippolyte Bayard
Fotot till höger är från 1840 och har kallats världens första fotomanipulation. Manipuleringen består i att scenen är arrangerad, motivet är alltså fiktivt.
Men vad är historien bakom denna märkliga bild? Följ med på ett kapplöpningsdrama i fotografiets absoluta barndom.
Signerad frukt
Den 20 januari 1801 kommer en liten fransk parvel till världen som av sina föräldrar får det spexiga namnet Hippolyte Bayard. Det sägs att Hippolyte i unga år såg sin grönfingrade far pyssla med mystiska saker i trädgården.
Av någon anledning svepte fadern in persikor i mörka papper i vilka han klippt ut små bokstäver som bildade hans namn.
En tid senare förstod Hippolyte varför. När frukten mognade under solens varma strålar mörknade området där hålen efter bokstäverna fanns. Resultatet blev signerade persikor! Möjligen var det den här upplevelsen som inspirerade Bayard att ägna hela sitt vuxna liv åt fotografering.
Kapplöpningen börjar
Efter en flytt till Paris hade han börjat hänga med den intellektuella eliten. På 1830-talet blev han intresserad av fotografikonsten som låg i sin linda och började experimentera med olika kemiska processer.
Vid ungefär samma tidpunkt försökte en annan fransman, Louis Daguerre, hitta en bra fotografisk process. Bara några år hade gått sedan Nicéphore Niépce hade lyckats framställa det som idag är världens äldsta bevarade fotografi – View from the Window at Le Gras.
View from the Window at Le Gras av Nicéphore Niépce
Daguerre och Niépce arbetade ihop några år innan den sistnämnde hastigt gick bort 1833. Daguerre fortsatta experimenten, fast besluten om att hitta ett bra sätt att registrera bilder från en Camera Obscura.
På andra sidan kanalen siktade engelsmannen William Fox Talbot mot samma mål. Kapplöpningen var intensiv. Daguerre och Talbot kände troligen till varandras arbete och visste att den som hann först skulle få ära och berömmelse.
Daguerre hinner först
Ett av genombrotten sägs ha kommit då han av misstag hade sönder en termometer och såg hur kvicksilvret kunde framkalla bilder. Det utmynnade så småningom i det som kom att kallas Daguerreotype.
Ännu var dock inte kapplöpningen riktigt över. Aargos tillkännagivande innehöll inga detaljer och Daguerres upptäckt var inte redo att publiceras, något som var väldigt viktigt enligt den rådande akademiska etiketten.
Bara ett par veckor senare traskade Talbot bort till Royal Institution. Han visade 4 år gamla fotografier och berättade öppet om sin egen process. En fördel med Talbots bilder var att det var negativ som kunde användas för att framställa många kopior, något som inte gällde Daguerres metallplåtar.
Ett positiv direkt i kameran
Ett positiv av Hippolyte Bayard
Bayard då? Jodå, även han gjorde stora framsteg under det viktiga året 1839. I början av februari visade han upp sina upptäckter för personer inom den franska vetenskapsakademien. Bayards process liknande Talbots och byggde på pappersnegativ.
Att bilden blev negativ var inget Bayard tyckte om. Istället började han genast leta efter ett sätt att producera positiv direkt på papper. Framgången kom snabbt och redan i mars kunde han visa de första exemplen för sina vänner.
Aargo lurar Bayard på konfekten?
I maj hade Bayard dessutom lyckats få ner slutartiden från 1 timme till ungefär en kvart. Den 20 maj kontaktade han François Aargo och visade upp sina bilder. Det är starten på det stora dramat.
Aargo råder Bayard att inte gå ut med sin upptäckt riktigt än. Det troliga skälet var att han ju redan hade investerat sitt engagemang i Daguerre som snart skulle publicera. Smutsigt, men den godtrogne Bayard accepterade.
På sommaren ställde Bayard ut sina bilder i det som blev världens första fotografiutställning. Kritikerna var lyriska.
Men lyckan blev kortvarig. I augusti publicerar Daguerre och erhåller patent för sin process. Den franska regeringen deklarerar snabbt att uppfinningen är en gåva till världen och garanterar Daguerre en stadig pension på 6000 francs livet ut. Han dekoreras med medaljer och mottar folkets jubel.
Talbot, som investerat stora summor i sitt arbete i England, hade också nått framgång. Han fick ingen pension men ville ändå tjäna sig en hacka. Därför blev alla som ville använda hans teknik tvungen att betala en licensavgift direkt till honom.
Bitterheten tar sig uttryck
Bayard var förstås frustrerad. Desperat försökte han visa upp sin egen uppfinning inför alla vetenskapliga institutioner i Frankrike. Hans process var på många sätt bättre än daguerretypiet. Bland annat kunde allt material förberedas månader i förväg. Men Bayard vann inget direkt gehör. Daguerre var hjälten som alla hyllade.
Än idag är Bayards bidrag till fotografiets födelse relativt bortglömd. Wikipedia och många andra uppslagsverk nämner knappt Hippolyte Bayard alls i sina texter om fotografikonstens tillkomst.
I bitterheten över sin orättvisa situation skapar Bayard 1840 bilden av sig själv som blivit känd som Self Portrait as a Drowned Man.
På baksidan av bilden kan man bland annat läsa följande odödliga rader, skrivna av Bayard själv (översatta till engelska):
The corpse which you see here is that of M. Bayard, inventor of the process that has just been shown to you.
[…] The Government which has been only too generous to Monsieur Daguerre, says it can do nothing for Monsieur Bayard, and the poor wretch has drowned himself in despair.Oh the vagaries of human life….! […] He has been at the morgue for several days, and no-one has recognized or claimed him. Ladies and gentlemen, you’d better pass along for fear of offending your sense of smell, for as you can observe, the face and hands of the gentleman are beginning to decay.
En rolig detalj är att han i den avslutande meningen pratar om hur händerna och ansiktet redan har börjat ruttna. I själva verket är det hans fula solbränna som syns i bilden! Personligen tycker jag också att han har vissa drag av en trött Per Elofsson i sin skidkroppsstrumpa.
Slutet gott, nästan allting gott
Bayard hade hyllade utställningar runt om i Europa och var snart rejält medaljhängd och prisbelönad på alla sätt.
Så historien slutar lyckligt, även om Hippolyte Bayard aldrig fick det stora erkännande som innovatör han egentligen förtjänade.