Norra Skottland, 19 april 1934. Den lokala sjövakten med ansvar för Loch Ness hör plötsligt röster nere vid sjökanten. En närmare undersökning avslöjar att rösterna tillhör en pappa som tillsammans med sin styvson befinner sig vid vattenbrynet.
Allting tycks vara helt i sin ordning. Vad han inte vet är att på sjöbottnen, precis intill pappans fötter, ligger någonting som snart ska skapa sensation och få världens monsterjägare att vallfärda till platsen.
“Surgeon’s Photograph” är den bild som mer än någon annan har blivit symbolen för legenden om Loch Ness-monstret ”Nessie”. Sedan den dök upp 1934 har än den ena, än den andra teorin lagts fram.
Är det en stor sjöfågel, en dykande utter, en simmande elefant(!) eller bara en trädgren? Eller kan det vara en förhistorisk dinosaurieart som på något märkligt sätt har lyckats överleva i den skotska sjön?
1993, nästan 70 år efter bildens tillkomst, rätades frågetecknen ut. Och svaret var inte det som de monsterfrälsta hade hoppats på.
Psst. Se ett videoavsnitt där Anders berättar om historien bakom bilden samt hur det var när han själv besökte Loch Ness.
”Nånting rör sig på sjön!”
Den moderna historien om Nessie tog sin början 1933 då två hotellägare, makarna Mackay, var på väg hem från ett besök i staden Inverness. De färdades på den då nybyggda motorvägen längs Loch Ness norra strand när Mrs Mackay plötsligt ropade åt sin man att stanna bilen. Hon hade sett något som rörde sig våldsamt ute i sjön. Men när Mr Mackay fick stopp på fordonet hade ”varelsen” försvunnit.
En av huvudfigurerna i jakten på Nessie skulle bli Marmaduke Wetherell, skådespelare, filmregissör och storviltsjägare. En excentrisk man som bland annat var känd i pressen för att hans papegojor hamnat i domstol efter att ha sagt fula ord.
I december 1933 kallades Wetherell in av Daily Mail för att genomföra en närmare undersökning kring Loch Ness och gå till botten med mysteriet. Med journalister och fotografer i släptåg började han söka efter den mystiska varelsen.
Vad de andra inte visste var att han hade smugglat med sig ett märkligt askfat hemifrån. Men det var inte för att fimpa cigaretten som han ständigt hade i mungipan. Wetherell hade helt andra planer i åtanke…
Mystiska fotspår
Redan under den andra dagens undersökning kom framgången i form av underliga fotspår vid en av sjöns mer avlägsna delar. Allmänheten, som alltsedan ryktena om ett monster drog igång hade spanat idogt över sjön, häpnade över det snabba resultatet.
Avgjutningar av spåren gjordes och skickades omedelbart till Naturhistoriska Museet i London för undersökning.
En dryg vecka senare kom svaret. Fotspåren kom med stor säkerhet ifrån en flodhäst!
De flesta drog genast slutsatsen att fotspåren hade planterats och Wetherell, som naivt hade svalt betet, blev utskrattad i media. Men han fann sig inte i drevet som gick. I hemlighet hade han redan siktet inställt på att bli den som skulle skratta bäst och sist.
Sensationellt foto av Dr Wilson
Nessie-hysterin svalnade något under de första månaderna av 1934, men skulle snart ta fart igen.
I april släpptes en bomb. En gynekolog från London vid namn R. Kenneth Wilson hade varit på genomresa i området och lyckats fånga Nessie på bild! Bilden, som senare skulle kallas ”Surgeon’s Photograph”, publicerades i Daily Mail den 21 april 1934.
Resten är historia. Bilden analyserades från alla möjliga vinklar de nästkommande decennierna.
En märklig detalj var att fotografen Wilson så småningom uttryckte en önskan att inte ha sitt namn förknippat med bilden. Många hävdade också att bilden måste vara en bluff, men några obestridliga bevis kunde aldrig läggas fram.
1991 avslöjas bluffen
Det var en artikel i Sunday Telegraph från 1975 som hade satte zoologen David Martin på spåren. Kortfattad och inklämd i en skvallerspalt hade artikeln varit för obetydlig för att uppmärksammas tidigare. Men nu, en kall januaridag 1991, hade den lett Martin till ett hus i södra England. Ett hus som kanske kunde ge den information som saknades.
Christian Spurling
Han knackade på och välkomnades snart av husets ägare, den nästan 90 år gamle Christian Spurling. De påföljande fem timmarna satt Martin och lyssnade fascinerat till Spurling som fyllde i många av de luckor som sedan 30-talet omgärdat den berömda Nessie-bilden. Plötsligt föll allting på plats.
Efter mötet med Spurling kontaktade Martin sin vän Alastair Boyd. Tillsammans följde de upp alla lösa trådar och gjorde noggranna efterforskningar för att en gång för alla bringa klarhet kring ”Surgeon’s Photograph”. Så småningom kunde de sammanställa sitt material och återskapa händelserna under våren 1934.
Ubåt + lera = odjur
Uppretad över den pinsamma incidenten med fotspåren bestämde sig Marmaduke Wetherell för att tidningarna ”minsann skulle få sitt monster”.
Han gav sin son, Ian Wetherell, order om att tillverka en trovärdig modell av ett monster. Sonen tog hjälp av sin styvbror, Christian Spurling, och tillsammans införskaffade de en leksaksubåt samt lite formbar modellmassa.
Åtta dagar senare var skapelsen klar, gråmålad och med en ståtlig hals som sträckte sig 30 cm över ubåtens skrov. Ubåten var uppdragbar med nyckel och hade försetts med en extra blyköl för att hålla sig stabil i vattnet. Jungfrufärden skedde i en liten damm utanför familjens hus. Allting funkade perfekt.
Den 19 april 1934 var det dags. Marmaduke och Ian Wetherell hoppade in i bilen och körde den långa biten upp till Loch Ness. När de hittat en lämplig plats sjösatte de ubåten och tog flera bilder med Ians Leica-kamera.
De var noga med att inkludera den bortre stranden i bakgrunden för att visa att det verkligen var Loch Ness det var frågan om. Senare skulle det dock visa sig att den mest kända versionen av bilden blev så hårt beskuren att bakgrunden inte kom med.
Ett 60 år långt spratt
Det enda de saknade nu var någon som kunde utge sig för att vara fotografen. Genom en gemensam bekant hittade de en perfekt kandidat i Robert Kenneth Wilson. En läkare hade hög trovärdighet och skulle tveklöst bemötas med respekt i media. Allting gick i lås. ”Surgeon’s Photograph” blev en världsnyhet och lurade många experter i nästan 60 år.
När Martin och Boyd 1994 besökte Wetherells sonson, Peter, fick de se en del av Marmadukes gamla tillhörigheter som fanns kvar i familjen. Bland prylarna fanns ett besynnerligt askfat, tillverkat av en alldeles äkta flodhästfot.