Nyligen pratade jag om detta bildöverflöd för en fotoklubb. Jag gav ett litet mentalt test:
Har du någon gång fotat en händelse och efteråt direkt känt att ingen bild blev bra eller värdefull? Inte från en viktig händelse som en semester eller ett bröllop, utan efter en promenad.
Ett oskyldigt kort. Det syns inte på ytan men det innehåller 450 menlösa bilder tagna för att det är kul att fota.
Många svarar ”JA” på den frågan. Det har hänt många gånger. Det kan vara väldigt roligt att fota planlöst. Och ibland blir det extra många tryck.
Följdfråga: Har du då struntat i att föra över minneskortet till datorn? Bara raderat alla bilderna direkt.
Väldigt få svarar ”JA” där.
Loss aversion förklarar rädslan att förlora
Loss aversion är en teori som förklarar varför människor föredrar att undvika förlust över att vinna.
Känslan att förlora 100 kronor är kraftfullare än att få samma summa.
Loss aversion förklarar varför genomtänkta överväganden ändå är fel. Ett vanligt exempel går så här: Du har köpt en biobiljett till en film för 100 kronor. På vägen möter du din bästa vän som säger att han sett filmen och att den är usel. Han erbjuder dig att följa med hem till honom och se en annan film. Många väljer att se biofilmen. Trots att hundralappen med stor sannolikhet redan är förlorad. Filmen är ju dålig, en pålitlig vän har ju berättat det.
Alternativ som försvinner från din värld kan skapa samma orokänsla. Ett typiskt exempel är när en glass ingen köper tas bort ur sortimentet. Tiotusentals personer skriver på sorgelistan på Facebook. När glassen fanns åt ingen den. Men nu när de aldrig mer får chansen känns det rent av elakt av det mäktiga glassbolaget.
Jag behåller lästa pocketböcker i tio år, bara ut ifall jag vill läsa boken igen. Trots att det kostar 49 kr att köpa en ny, att jag knappt gillade den samt redan vet hur den slutar.
Att förlora något du hade möjligheten att använda, men faktiskt aldrig använde, är en kraftfull känsla.
Trots alla fördelar förlusten kan ge. Inte minst lättare flyttlådor, billigare bokhyllor och kanske rent av mindre hus med lägre uppvärmning. Som lätt tjänar in de där 49 kr igen.
Tänk om din gigantiska bildhög innehåller ett oupptäckt mästerverk
Jag tror det är detta fenomenet som gör att jag inte raderar 80% av mina bilder. Rationellt förstår jag att:
- Ingen kommer titta på bilderna, inte ens jag själv.
- Mängden gör att allt bildarbete alltid tar längre tid än nödvändigt.
- Mängden gör att hårddiskar är dyrare, överföringar tar längre tid.
Jag vet att tid och pengar finns att vinna. Men jag vill nästan desperat undvika risken att förlora något. Så jag fegar ur och fortsätter samla på bilder utan värde.
Alla har vi hört historierna mästerverket som hittades på en vind eller den oupptäckta gatufotografens efterlämnade bildskatt. De utnyttjar faktiskt loss aversion för att spinna på våra känslor. Jag hade i alla fall inte läst artikeln: Jönköpingsbo städade 20 flyttlådor och fann inget värt mer än 5 kr.
Är du som jag?