Den 11:e juli 1936 ringde kyrkklockorna i den lilla staden Mitchell, South Dakota. I samma ögonblick föll 11000 människor på knä i den 45-gradiga hettan och bad till högre makter att regnet skulle börja falla. Det måste ha varit en märklig syn. Omgivningarna dominerades av uttorkade flodbäddar, brunsvarta fält och tomma åkrar. Den del av boskapen som ännu inte dukat under letade desperat efter något att äta.
Förhållandena i Mitchell var inte unika. Hela centrala USA hade drabbats hårt av torkan med gigantiska dammstormar och enorma gräshoppssvärmar som följd. Kombinerat med den stora depressionens vedermödor hotade tillståndet att lämna miljontals människor helt blottställda.
Ett problem för presidenten
Hans första åtgärder hade varit att låta regeringen köpa upp en miljon nötkreatur för att stärka ekonomin på landsbygden och utarbeta en migrationsplan i syfte att omlokalisera 30% av familjerna i North Dakota.
Under myndigheten som skulle sköta migrationen, senare kallad Farm Security Administration (FSA), lydde också en informationsavdelning, ledd av fotografen Roy Stryker. Han hyrde in några av 30-talets stora namn inom fotografi för att dokumentera händelsen, bland andra Dorothea Lange och Walker Evans. I gruppen ingick också en yngling med måttlig erfarenhet av fotografi – Arthur Rothstein, tidigare ekonomistudent hos Stryker.
Arthur Rothstein
Projektet var kontroversiellt. Roosevelts politiska motståndare, som ansåg att det var slöseri med skattemedel, letade ständigt efter tillfällen att misskreditera det hela. Och snart skulle de få sin chans.
Vad får en fotojournalist egentligen göra?
När torkan slog till började många tidningar runt om i USA att använda bilder tagna av Strykers fotografer. Det blev upprinnelsen till en stor kontrovers som skulle ställa många frågor om hur dokumentärt fotografi egentligen ska definieras och vad som ska vara tillåtet inom ramen för journalistiskt arbete.
Det var knappast någon slump att artikeln publierades samma dag som ett tåg med presidenten anlände till området. Roosevelt ville visa att han brydde sig om landsbygden och att han var villig att utöka sitt stöd, men nyheten om de falska bilderna spreds snabbt och dominerade många tidningar de efterföljande dagarna.
Rothsteins kranium
Det var i första hand några av Arthur Rothsteins bilder som hamnade i fokus, och särskilt ett kranium från en ungtjur.
Det visade sig att kraniet dök upp i flera av Rothsteins bilder, men på olika ställen. Dessutom hade bilderna fotats på våren 1936, alltså före torkan hade slagit till på allvar.
Tidningarna målade upp en bild där Rothstein åkte runt på landsbygden med sin skalle i bagaget för att fånga passande motiv. Enligt republikanerna var det ett fult trick för att förstärka känslan av misär och därmed göra bilderna till effektiv propaganda för Roosevelts hjälppaket till landsbygden.
En av invändningarna var också att ett kranium på en uttorkad markplätt inte var någon sällsynt syn och därför kunde fotograferas vilket år som helst. Alltså var det fel att använda bilden som ett bevis för den extrema torkan som rådde.
En liten förflyttning med stora konsekvenser
Rothstein själv försvarade sig med att han bara hade flyttat kraniet inom ett område på ungefär tre meter.
Totalt hade han tagit fem bilder i olika vinklar där kraniet fanns med, varav tre publicerades vid olika tillfällen. Senare beskrev han händelseförloppet noggrannare och berättade att han efter att ha fotograferat skallen på den torra leran flyttade den ett par meter för att få med lite kaktusar och torkat gräs.
Kritiken mot Rothstein bestod, men många hade också överseende med hans ingrepp och hänvisade till att han bara var 22 år och kanske ännu inte hade lärt sig alla ramar och riktlinjer.
Roosevelt vann senare valet med stor marginal och historien fick ingen avgörande påverkan i det avseendet, men det startades en debatt som kan sägas pågå än idag.
Fler bilder av Rothstein ifrågasätts
Det var inte bara Rothstein kranium som vållade debatt. Även hans kanske mest kända bild från den här perioden, föreställandes en far som tillsammans med sina två barn flyr mot sitt hus när en stor dammstorm rullar in, sägs vara arrangerad. En hel del omständigheter pekar på att det faktiskt var så.
Första gången Rothstein nämnde något om hur bilden kom till var 1944 i en egen bok med den, för sammanhanget, avslöjande titeln Direction in the Picture Story.
Där beskriver han hur han bland annat talade om för den lille pojken längst bak att hålla händerna för ögonen och springa en bit bakom de två andra.
Vid två senare tillfällen, 1961 och 1978, dementerade han plötsligt sina egna uppgifter och sa att bilden kom till utan att han gav några som helst direktiv. En tänkbar anledning till denna plötsliga modifiering av historien är att synen på dokumentärt foto hade blivit mycket strängare under decennierna.