Bluff Creek, 20 oktober, 1967. Med bultande hjärta sliter Patterson upp sadelväskan, rycker åt sig filmkameran och börjar springa över de låga stockarna. Kameran skakar våldsamt vid hans öga. Samtidigt, på andra sidan gläntan, rör sig den jättelika varelsen bortåt. Stegen är lugna och bestämda, knäna lätt böjda. Patterson stannar till och håller kameran stadigare. Varelsen hejdar sig och vänder sig om. Under ett kort ögonblick betraktar den honom för att sedan försvinna bort, in i den djupa skogen.
Roger Pattersson fick berätta historien om hur han fångade Nordamerikas mest mytomspunne varelse på film många gånger.
Filmen gjorde honom berömd över en natt och filmruta 352 blev senare den mest ikoniska bilden av den skygga människoapan. Men hade han verkligen lyckats bevisa Bigfoots existens eller fanns det någon annan förklaring?
Fenomenet tar sin början
Begreppet Bigfoot föddes 1958 när en vägarbetare fann gigantiska fotspår intill en timmerväg i Kalifornien. Forskarna rynkade sina pannor när de såg avgjutningar av spåren och i tidningarna fick den okända varelsen smeknamnet “Bigfoot”. Men själva legenden om att det finns en apliknande varelse, ofta kallad Sasquatch, i de Nordamerikanska skogarna hade vid det laget funnits i flera sekler.
Än idag är antalet anhängare, främst i USA, häpnadsväckande stort. I en nyligen utförd undersökning trodde ungefär 20% av amerikanerna att Bigfoot existerar. Bara obetydligt fler angav att de tror på Big Bang!
Den märkliga figuren Roger Patterson
Roger Patterson
Patterson som höll i filmkameran var inte vem som helst. När han mötte varelsen i skogsbrynet den där höstdagen var han redan i full gång med att göra en dokumentär om Bigfoot.
Tre år tidigare hade han dessutom givit ut en bok i ämnet. Att han i den vevan lyckades fånga huvudpersonen på film var för många lite för bra för att vara sant.
Om man skrapar lite på ytan av personen Patterson framstår han som en märklig figur. Huvudet kortare än många av sina vänner och ändå stark som en oxe. Duktig på rodeo och armbrytning, men också en påhittig innovatör med stor fallenhet för det konstnärliga. Oavsett vad han företog sig var det alltid samma mål som hägrade – att bli rik.
Något varaktigt jobb tycks han aldrig ha haft. Istället byggde han små diligenser som drogs av getter, försökte introducera en variant av rockring och uppfann en termos. Men rik blev aldrig Roger Patterson. Många av hans projekt slutade i fiasko, med ett tydligt undantag – Bigfoot.
Filmen når allmänheten
När filmen offentliggjordes var mottagandet blandat. I vetenskapliga kretsar fanns en utbredd skepsis. En känd Bigfoot-entusiast, René Dahinden, tog med sig filmen till Europa och bland annat Sverige för att övertyga forskare om filmens äkthet, men förgäves.
Annons för filmen.
Vissa TV-bolag visade däremot intresse och köpte delar av rättigheterna. Filmvisningar och föreläsningar ordnades och Patterson själv bjöds in till stora TV-shower där han fick berätta om den dramatiska händelsen för det amerikanska folket.
Noll koll på pengar
Exakt hur mycket pengar Patterson tjänade på sin historia är oklart. Ekonomi var uppenbarligen inte hans starka sida, och otaliga är de historier som berättar hur han lurade och duperade och lånade pengar utan att betala tillbaka.
Kameran som han använde för att filma sin berömda Bigfoot hade han hyrt och sedan, på typiskt manér, struntat i att betala för sig.
Bara några år efter att filmen togs avled Roger Patterson, 39 år ung, i Hodgkins sjukdom (cancer i lymfsystemet). Inget tyder på att han gjorde några märkvärdiga avslöjanden på sin dödsbädd.
Hette Bigfoot egentligen Bob?
Decennier senare kom desto intressantare påståenden. En man vid namn Bob Heironimus trädde 1998 fram och hävdade att det i själva verket var han som var Bigfoot.
Bob Heironimus
Som en vän till Patterson hade han fått betalt för att dra på sig en gorilladräkt och vandra omkring framför hans kamera.
Allt som Herionimus berättade kring dräktens konstruktion stämde inte riktigt med andra uppgifter. Han minns inte att han hade någonting i händerna som kan förklara apans långa armar exempelvis.
För Bigfoot-anhängarna som svär på att filmen är äkta var varje tecken på motstridigheter i Heironimus vittnesmål en delseger. För oss mer sansade framstår det kanske som en rimligare förklaring att han helt enkelt inte minns varje detalj efter alla dessa år.
Och när han fick testgå en sträcka framför en kamera tyckte sig många känna igen den lite lufsande stilen.
Den sista pusselbiten?
Philip Morris med en modernare gorilladräkt
Teorin att Pattersons Bigfoot var en vanlig man i gorilladräkt stärktes ytterligare 2002.
Då kom nämligen nästa pusselbit i mysteriet, i form av Philip Morris. Morris drev på 60-talet en firma som sysslade med kostymer och rekvisita till trollerinummer. Han hävdade bestämt att han 1967 hade sålt en gorilladräkt på postorder. Beställaren ska ha varit en viss R. Patterson.