I den digitala världen kan samma RGB-värden ge upphov till helt olika färger på olika enheter, vilket riskerar att leda till kaos.
Så för att hela systemet med digital färg och färgflöde och färgrymder ska fungera, krävs något absolut. Något icke-digitalt, något verkligt, som allting kan utgå ifrån.
Och detta ”något” är ögats färgrymd. Alltså alla de färger som det mänskliga ögat kan uppfatta när vi rör oss i verkligheten.
Färgerna som en genomsnittsperson kan uppfatta
Hur ska vi veta vilka färger ett öga kan uppfatta? Jo, via vetenskapliga experiment.
Sådana genomfördes redan på 1920-talet och utmynnade 1931 i en färgrymd son brukar kallas CIE-färgrymden. CIE efter det franska namnet på den organisation som sammanställde färgrymden – Commission Internationale de l´Eclairage.
Det finns förstås individuella skillnader vad gäller vårt färgseende, men här antas en genomsnittlig person utan synfel.
CIELab och verklighetens färger
1931-modellen har förbättrats lite genom decennierna och kommit i olika varianter. Nu pratar vi ibland om CIELab. I den färgrymden anges inte färger med RGB-värden, utan med ett ljushets-värde som förkortas L, och sedan två färgskalor som kallas för a och b.
Det tekniska är inte så noga, det viktiga är att det här ger oss en representation av de färger det mänskliga ögat kan uppfatta. En exakt skala som alla är överens om.
Vi kan mäta vilken färg ett objekt har
Om vi har ett verkligt objekt, exempelvis en grön leksaksfisk, så kan vi mäta upp vilka ljusvåglängder som fisken reflekterar och exakt ta reda på vad färgen heter i färgrymden CIELab. Och alla kommer vara överens om att de värdena motsvarar exakt den där fiskgröna och ingen annan färg.
Så man kan tänka på CIELab som en sammanställning av verklighetens färger. Och de är alltid är entydigt definierade, till skillnad från RGB-värden som kan betyda alla möjliga olika färger, beroende på enhet.
Varför använder inte alla digitala enheter CIELab direkt?
Hade det inte varit smart om alla enheter pekade ut verkliga färger istället? Så att deras RGB-värden alltid motsvarade en och samma verkliga färg, oavsett enhet?
Det låter frestande, men är inte så smart som det kan låta eftersom vi valt att använda RGB-modellen. De flesta enheter kan nämligen bara återge en bråkdel av färgerna som det mänskliga ögat kan uppfatta. Väldigt många RGB-värden skulle alltså ”slösas bort” på färger som enheten ändå inte kan reproducera, vilket leder till alla möjliga dåliga konsekvenser.
Men skalan över ”verklighetens färger” är ändå väldigt värdefull eftersom den ger oss något absolut som hela kedjan kan kommunicera med.
CIELab är översättningsnyckeln mellan olika enheter
Jämför det med språk. Du pratar med en japan. Du kan inte japanska, japanen kan inte svenska. Men eftersom ni båda kan engelska löser det sig ändå. Du översätter ditt svenska ord till engelska och japanen översätter engelska ordet till japanska.
Så även om två enheter, exempelvis skärmar, talar sina egna, mystiska språk, kan de använda CIELab som mellansteg, och på så sätt förstå varandra.
Tack vare CIElab kan skärmarna veta vilken verklig färg som avses.
Ett bra färgflöde med färgrymder och färgprofiler handlar alltså om att se till att hela kedjan får korrekt information hela tiden. Så att den sanna färgen inte förvanskas mer än nödvändigt på sin väg fram.