Dyra bildskärmar, exempelvis vissa modeller från Eizo, har hårdvarukalibrering inbyggd. Det innebär att de kan rätta de fel som mäts upp i kalibreringsprocessen. Billigare skärmar kan bara dokumentera felet för att kompensera för det i framtiden.
Så skiljer det sig
Säg exempelvis att en bildskärm matas med RGB-signalen [127,127,127]. En kalibrator mäter färgen som visas på skärmen och konstaterar att den har en liten, liten gulton i sig. Då händer följande beroende på vilken skärm det rör sig om:
På en skärm med inbyggd hårdvarukalibrering
Skärmen kalibrerar om hårdvaran så att [127, 127, 127] verkligen ger helt rätt grå, utan gulton. Framöver kan signalen [127, 127, 127] alltså skickas ut på skärmen helt oförändrad.
På en skärm utan inbyggd hårdvarukalibrering
Skärmen dokumenterar att [127, 127, 127] är lite för gul i sin skärmprofil. Vidare mätningar ger att [127, 127, 129] ger exakt den grå som [127, 127, 127] borde ha gett. Även detta noteras i skärmprofilen.
Framöver kommer alltså datorns grafikkort skicka signalen [127, 127, 129] varje gång färgen [127, 127, 127] ska visas på skärmen.
Rätt färg, men till ett visst pris
I bägge fallen kommer rätt färg, alltså helt medelgrå, att visas. Men den billigare skärmen har tvingats göra en extra konvertering av alla värden, och varje sådan konvertering riskerar att försämra bilden en aning. Dessutom begränsar det skärmens total färgrymd en aning.
Notera att det fortfarande krävs en kalibrator, alltså ett mätinstrument, för att mäta hur bildskärmen visar färger. De allra dyraste skärmarna har även kalibratorn inbyggd.