”Hej allihopa, har ni haft en bra helg?”
Det kan vara ett lysande sätt att inleda ett måndagsmöte eller en lektion. Det är dock ett uselt sätt att inleda en instruktionsvideo eller onlinekurs.
För det finns ingen grupp. Tittaren sitter inte i en sal med tjugo andra. Hon är med största sannolikhet själv och hon lyssnar just nu på dig. Du är nära. Kanske rent av inne i örat på henne. Du kommunicerar alltså bara till en person i taget.
Din undervisning är även asynkron. Det vill säga att du gör något nu, tittaren ser detta vid en annan tidpunkt i framtiden.
Avsaknaden av andra och skillnaden i tid påverkar vad som är bästa tilltalet. Låt mig ge ett exempel. Du ska i din instruktion berätta att kastrullen ska tas bort från plattan när vattnet kokar. Hur gör du? Gör ni arbetet ihop, berättar du vad du själv gör eller talar du om för tittaren vad hon ska göra?
- ”Nu tar vi av kastrullen…” Så säger du kanske i ett klassrum. Ni är flera som gör något gemensamt och samtidigt.
- ”Nu tar jag av kastrullen…” Du kommenterar vad du själv gör så att någon annan kan återskapa det. Jag-form blir ett berättande och förstärkande av det som tittaren ser hända.
- ”Nu tar du av kastrullen…” Du instruerar tydligt hur tittaren ska göra. Du-form är enkelt att ta till sig. Du gör som du bli tillsagd.
Vi-formen är en reflex för många lärare. För i ett klassrum händer ju allt i realtid och med en grupp. Men på video gör det tittaren passiv. Det händer inte samtidigt och tillsammans. Du har redan gjort det när kameran spelade in, tittaren ska göra det nu.
Alla med minsta uns genetisk lathet vet instinktivt att vi-formen är bästa frikortet. När en ansvarig – en chef, lärare eller befäl – säger att: ”vi ska fixa detta”. Då går det sätta hoppet till alla andra. Och när du tittar på en instruktion där saker händer framför ögonen på dig, ja då har du ju sluppit arbetet. Därför passiviserar vi-andet tittaren.
På Moderskeppet får lärarna lära sig att växla mellan ”du” och ”jag.” Du-formen i instruerandet. Jag-formen i berättandet.
Det kan låta så här: ”När vattnet kokar tar du av kastrullen. Sedan lägger du på locket. Jag tycker om att använda grytlappar, så jag inte bränner mig.”
”Du” hjälper tittaren förstå vad hon ska utföra. ”Jag” hjälper henne förstå varför du tycker det.
”Vi” har en funktion, ibland
Genom att du-a är du alltså tydlig med vem som ska utföra en handling. Tittaren ska göra något.
”Vi” är ju dock inte förbjudet som ord. För det finns ju vi-grupperingar som ”vi på Moderskeppet” eller ”vi som är medlemmar i klubben.”
När du använder ”vi” måste du dock alltid vara tydlig med vilka dessa vi som du menar är. Du förklarar grupperingen genom att säga den högt – ”vi på företaget” eller ”vi som gillar pasta.”
Är du skicklig kan du skapa samhörighet med ”vi.” Är du övertygad om att du och tittaren delar en grupp, åsikt, värdering eller problem kan du exempelvis säga saker som: ”vi som ofta äter pasta gillar att det är salt.” Eller: ”Vi som har tusentals bilder i mobilen.” Det förstärker relationen mellan er två. Men du bör vara ganska trygg i att tittaren delar det. Annars blir det som om du sa: ”Vi i gruppen som jag tillhör men inte du, vi tycker så här.”
Och kom ihåg att hålla ”vi” till olika former av berättande. Ge inte instruktioner på det sättet. Då ska du säga ”du.”
”Ni” suger
De mest ineffektiva instruktionerna kommer när du börjar ni-a.
”Ni” är ju som ”vi”, fast utan dig själv. Eller som ”du”, utan att någon känner sig utvald. Det är dock lätt hänt att börja ni-a i intruktioner. Så fort du börjar föreställa dig en grupp människor som alla samlats för att lyssna på dig, där du annorlunda än de andra, då förändras språket. Du är mästaren och alla andra är lärlingar. Titta på några klipp på YouTube så ser du mängder av exempel på det.
Värst är trots allt ”man”
På en fallande skala av dåliga i tilltal så är ”man” sämst. ”När man kokar pasta kan man behöva vara noggrann.” ”Man” är en person, precis vem som helst. Det är inte alls säkert ens att det är den som tittar.
”Man” är bekvämt i vardagstal och i email där man vill påstå en massa saker som man känner sig lite otrygg inför hur det landar. Eftersom det instinktivt används för att undvika ett personligt tilltal, blir det ett väldigt passivt sätt att ge instruktioner på.
Prata till en person
”Du” i instruerandet. ”Jag” i berättandet. Det är alltså grejen.
Du blir mycket bättre på det genom att nåla upp ett foto på en person bredvid datorskärmen. En enskild person, gärna som tittar direkt på dig. Prata till henne, eller rättare sagt bilden på henne, när du skriver och skapar.
