När jag var en liten tösabit så sa jag ”Min morfar vet bäst”. Han var den som kunde allt om allt och alla, och jag såg upp till honom något enormt. Det gör jag såklart än idag. Fast idag får jag också chansen att lära honom saker. Jag vet numera bäst om vissa saker, medan han vet bäst om andra saker.
Just det kom till stor hjälp när vi skulle göra en fin bok om släkten.
Ett livslångt arbete
Min morfar är släktforskare. Han har kartlagt en stor del av släkten bakåt i tiden och samlat på sig hutlöst mycket information och bilder. Ett riktigt hästjobb.
En dag berättade han att han ville göra en bok av alltsammans. En släktkrönika som följer hans (och mina) anfäder bakåt i tiden. Jag fick tillgång till all hans forskning.
Allt material var skrivet med en skrivmaskin och hade morfars kråkfötter i blyerts här och var. Gamla foton låg huller om buller i plastfickor.
Jag läste, skrev rent och sammanställde. Att tyda någon annans anteckningar, sätta sig in i materialet och samtidigt ha ett kritiskt öga, så att informationen verkligen blir rätt, tog tid. Årtal och namn kunde lätt bli fel på vägen. Många gånger fick jag rådfråga och dubbelkolla med morfar.
Skrifter och kartor som skannats in och lagts i den färdiga boken.
De gamla fotografierna
Text i all ära, men de gamla fotografierna i svartvitt var en klass i sig. Ett fantastiskt hantverk.
Att sitta med de nötta papperskopiorna händerna är nästan magiskt och faktiskt lite skrämmande. Jag var rädd att de ska ramla isär. De luktade gammalt. Sådär härligt gammalt.
De var så rena och fina i sin svartvita enkelhet, men där finns också alla vackra detaljer. Vitsipporna i backen där min morfars far sitter uppklädd och poserar för fotografen är en sådan detalj. Jag blev tårögd av allt det fina.
Min morfars far – en stilig karl.
Det var ett stort jobb i sig att skanna in alla gamla och nya bilder. Vissa behövde dessutom restaureras eftersom de var så slitna av tiden. Samtidigt fick det ta tid. Det var det värt.
När allt material var klart monterades det ihop till en bok i InDesign, för att sedan skickas till ett tryckeri. Efter ett par år av arbete (från min sida) var allt klart.
Jag har numera en bok hemma i min bokhyllan. Jag är stolt att ha tagit min morfars livsprojekt den sista biten in i mål. Att vi kunde göra det gemensamt.
Det var otroligt roligt projekt och något jag rekommenderar alla att göra. Gärna tillsammans. Ju fler desto roligare. Och det som den ene inte kan, kanske den andra är bäst på. Precis som med mig och min morfar.