På väg till LA, USA flög vi över norra halvklotet, kom ner över Grönland och sen Kanada, längs Hudson Bay.
Samtidigt öppnades molntäcket upp och vi fick en rejäl titt ut över North Dakota. Vilken värld. Som om hela landskapet var uppbyggt av pixlar.
Fullständigt exakt inrutat, mil efter mil, efter mil. I alla riktningar. Exakt lika stora arealer, uppdelade med vägar mellan.
Tittar du på det i Google Maps blir det helt konstigt, först tror du bilden är trasig, ”sönderpixlad”. Men när du zoomar in så dyker det jag såg från flygplanet upp.
För en svensk är det så konstigt. Vårt landskap är lixom uppbyggt kring en total fragmentering. Inte en väg är rak längre än 100 meter i taget. Åkrar är inte kvadratiska ytor mil efter mil. Jag tyckte denna vyn var (nästan) coolare än att se Grand Canyon.
Visst är varje liten ruta unik, men rent övergripande är det som pixlar. Allt uppdelat i exakt lika storlekar.