När jag var i Vegas första gången 2007 hade jag ingen GPS. Men jag räddade mig med en mobilbild.
Det känns som om omvärlden är i konspiration mot mitt minne. Allt jag förväntas komma ihåg. Ibland för korta stunder, ibland för långa. Värst är de situationer när någon besparar sitt eget minne genom att lagra informationsbiten hos mig. Du vet: ”Jag får inte glömma dokumentet på måndag, kan DU påminna mig på morgonen”
Jag har upptäckt att mobilkameran är oslagbar som avlastare. Den slår både kalendern och komihåglistan. En bild kan många gånger avlasta hjärnan. Och det behövs inga värstingmodeller – vilken kamera som helst går bra.
Mest handlar det om att få motivet arkiverat. Men hur bilden sedan används skiljer sig lite mot minnesbitens roll. Jag har strukturerat det för lite olika situationer.
Minne för korta stunder
Det finns små blyertspennor på IKEA. Jag tar bilder istället. Glöm inte att första bilden ska vara på möbeln. Ifall du ångrat ”köpet” innan lagret.
- Kylskåpet, inuti. Då vet jag om det finns tillräckligt med mjölk eller ej när jag är på ICA.
- Sladdhelvetet. Jag fotar innan jag kopplar isär.
- Busstider. Om jag ska ta en viss buss hem ikväll. Jag tar en bild av buss-stolpen.
- Gathörn. Svårt att hitta i en stad? Jag vänder mig om ibland och ta en bild åt hållet jag kom ifrån. Som att lägga ut brödsmulor.
För korta stunder är kameran och mobilens lagring ett slutet system. Jag tar bilden och är sedan trygg i att den finns att bläddra fram bland senast tagna bilder. När jag är klar med en bild kan jag radera den.
Minne för obestämd tid
Förr var det vanligt att jag hittade 10 filmer i videobutiken men hyrde två. Då tog jag bilder. Jag tittar ibland i det arkivet innan jag startar Netflix.
- Bokomslag och videofilmer. Hjälper mig komma ihåg det jag ska se nästa gång jag har tid.
- Powerpoints och Whiteboards. Om nu läraren visar något av värde så lyssnar jag i stället för att skriva. Jag knäpper av innan han byter bild.
- Andras anteckningar. Fota av alla anteckningar, kom-ihåg-lappar och mötesprotokoll.
- Människor. Jag tar en bild av visitkortet, sen av personen. Perfekt om det är stressigt, eftersom jag då får svårt att minnas namn och ansikten.
- Dammsugarpåsar. Eller andra hushållsprylar. Jag minns aldrig vilken sort jag ska köpa – med en bild i mobilen behöver du aldrig undra mer.
- Post-its. Jag skriver ner saker jag vill komma ihåg på en post-it. Sen fotar jag av och slänger den. Går med valfria pappersbitar.
Vissa saker lagrar jag utan att veta när jag har behov av att komma ihåg dem. Jag vet bara att dagen kommer.
Det smartaste är att införa en rutin. Varje måndag börjar jag med att sortera veckans bilder. Jag flyttar bokomslag till önskelistan hos Amazon. Raderar filmer jag nu sett. Sammanställer anteckningar. Lägger över viktiga saker i komihåglistor. Telefonnummer och visitkort gör jag kontakter av.
Minne för arkivering
”Kan jag få receptet?” är typ den finaste komplimang man kan ge.
- Serie och modellnummer. Jag tar bilder av numret på datorn eller programvarans kartong.
- Prislistor och faktablad. Allt jag förväntas veta i huvudet men ändå inte gör.
Här har jag allt jag kan tänkas slarva bort eller behöva ta fram på kort varsel. Jag har en mapp i mobilens bildbank som heter Arkiv. Eftersom jag kan se nio bilder i taget på telefonen så är det rätt så lätt att snabbt hitta en bild.
Minne för evigt
Minnen jag är rädd om som finns sparade i min fysiska omvärld. Men som risken är stor att de försvinner. Jag har börjat fota av dem. Min första LP-skiva, min smörkniv från träslöjden och vykort jag fått från min sambo.
Det var lite om mobilkameran
Hoppas jag gett dig lite tankar. Det fungerar rätt bra och jag har kört det i cirka tio år. Det är ännu mer fantastiskt när du numera kan maila eller mms:a bilden. Igår kunde jag fota av ett helt ark anteckningar jag klottrat på och bara skicka över det med mobilen till alla berörda. Mycket smidigare än tidigare metoder.
Lycka till med din mobilkamera!