Att resa är det bästa jag vet. Särskilt lagom oplanerat utan självklara rutter eller bestämda aktiviteter. Mina mest minnesvärda upplevelser har uppstått just då. I det oväntade. När jag är vilse. När jag tvingas interagera med okända människor.
Med tiden har jag lärt mig vikten av isbrytare. Enkla ingångar för att inleda samtal. De klassiska ämnena som väder och liknande fungerar ganska dåligt eftersom det sällan leder vidare. Men jag har en annan lösning.
På min telefon finns ett litet fotoalbum som heter “Hello World”. Där har jag samlat bilder som säger något om mig själv, min bakgrund, mitt hemland.
Hello World-albumet har varit ett fantastiskt mervärde. Jag har suttit på Kenyas savanner och visat fnittriga masaier bilder på renar och älgar. Jag har diskuterat Björn Borg med fulla karaokebargäster i Moldavien. Och jag har visat nästan varenda taxichuafför i hela Dubai bilden på min översnöade bil. Alla är märkligt nog jätteintresserade.
En av bilderna i albumet Hello World.
Att ha ett särskilt dedikerat album tror jag är halva grejen. “Vänta, jag ska bara leta upp en bild på mitt hus bland mina 3000 bilder” är ett säkert sätt att få någon att tappa intresset. Mitt album har just nu 37 bilder.
Förutom bilder på släkt är det exempelvis bilder på svenska djur, vart Sverige ligger på jordklotet, Ikea, Abba, Peter Forsberg, min lägenhet, jag själv i Moderskeppets studio, snölandskap, kungafamiljen, svenska flaggan, Ica:s frukt&grönt-avdelning, “Swedish chef” i Mupparna, osv.
Särskilt effektivt är albumet varje gång någon utbrister:
– Sweden!! Yes, yes! Cheese! Koookkooo!! Army knife, yes?”
– No, no, no! Loreen and ishockey and älgar.