Julia Margaret Cameron var på många sätt före sin tid. I ett skede då fotografikonsten fortfarande sökte sin identitet fann hon en egen väg. I intima och själfulla porträtt avbildade hon berömdheter som Charles Darwin, astronomen John Herschel och poeten Alfred Tennyson.
Tre porträtt fotade av Cameron.
Samtiden hade tyvärr svårt att se storheten i hennes särpräglade stil, men idag hyllas hon välförtjänt som en av fotohistoriens stora porträttfotografer.
Ett barn av sin klass
Det dröjde länge innan Cameron tog sina första stapplande steg som fotograf. Det var först vid 48 års ålder, efter att ha fått en kamera i present av sin dotter och hennes man, som hon på allvar började utforska fotografikonstens möjligheter.
Camerons liv fram tills dess hade varit tidstypiskt för en kvinna ur hennes klass. Hon föddes 1815 i det brittiska kolonialväldet i Indien och tillbringade barndomen på Sri Lanka. Under en resa till Sydafrika träffade hon en 20 år äldre man som hon gifte sig med. 1848 flyttade paret till England där Cameron inledningsvis ägnade all sin tid åt att sköta hushållet och uppfostra sex barn.
Julia Margaret Cameron med två av sina söner.
Via sina kontakter inom den viktorianska societeten kom hon väldigt nära dåtidens intellektuella elit, och 1860 bosatte sig familjen i Freshwater på Isle of Wight där de blev grannar med poeten Alfred Tennyson.
När Cameron fick sin första kamera 1863 kastade hon sig genast över det nya mediet med full entusiasm. Efter viss möda fick hon till sina första lyckade resultat och började övertala vänner och bekanta att sitta framför kameran.
Christabel fotad av Cameron.
Fotografi – konst eller industri?
På 1860-talet rådde det delade meningar kring fotografiets plats i samhället. Var det en konstform jämförbar med målning och skulptur eller blott en rak, maskinell framställning av bilder?
De omåttligt populära carte-de-visite (ett slags fotografiska visitkort) hade gjort fotografikonsten alltmer industrialiserad. Porträttstudios stöptes i samma form och bildspråket var ofta likartat.
”Carte de visite”
Frågan sattes på sin spets under världsutställningen i London 1862 där fotografi placerades i kategorin machinery istället för fine art.
Vart Cameron stod i denna fråga råder det inga tvivel om. Redan från starten intresserade hon sig för fotografiet som konstnärlig uttrycksform, snarare än ett tekniskt handhavande som skulle bemästras. Hon såg som sin uppgift att avbilda, inte bara de yttre, utan även personernas inre karaktärsdrag.
…my whole soul has endeavoured to do its duty […] in recording faithfully the greatness of the inner as well as the features of the outer man.”
En personlig bildstil
Istället för den klassiska helbilden på behörigt avstånd började Cameron fylla ut hela bildytan med sina närgångna porträtt.
Hon arbetade väldigt medvetet med oskärpa för att ge sina bilder en själ. Ofta strävade hon efter långa slutartider för att personerna skulle hinna röra sig en aning under exponeringen. Den suggestiva oskärpan har blivit ett av hennes starkaste kännetecken.
Mycket av inspirationen hämtade hon från en annan fotograf – David Wilkie Wynfield. Precis som Wynfield ansåg hon att kliniskt perfekta avbildningar var utan nerv och i det närmaste vulgära.
Ett svalt mottagande
Tack vare sina kontakter och sin stora drivkraft lyckades Cameron så småningom ställa ut sina foton för allmänheten, i bland annat London och Wien. Få var emellertid de kritiker som förstod sig på hennes alster.
Bland imperfektioner som smuts, fingeravtryck, oskärpa och repor – precis där Cameron själv sökte efter det unika – hittade experterna anledning att snabbt döma ut hennes verk som tekniska misslyckanden.
Först i modern tid fick Cameron status som en av fotohistoriens riktigt stora.
En pionjär på flera områden
Idag hyllar vi Cameron som en kvinnlig pionjär inom ett gebit som var väldigt manligt dominerat. Vid den tiden var fotografi ett fysiskt krävande hantverk med glasplåtar som skulle förberedas och prepareras. Skulle en kvinna befatta sig med en kamera över huvud taget skulle det vara en nättare variant ansåg många, och inte den stora låda som Cameron så småningom köpte sig.
Med sin kamera och sina omtalat egenartade klänningar slog hon sig fram på den fotografiska scenen, helt på egen kraft, trots att hon saknade konstnärlig skolning.
Ett annat område där Cameron var pionjär var inom copyright-rörelsen. Hon ansökte tidigt om copyright på många av sina verk för att kunna tjäna sig en hacka.
Hon bad också flera av de kändisar hon avporträtterade att signera bilderna för att öka värdet ytterligare. Några större inkomster tycks hennes ansträngningar dock aldrig ha inbringat.
En aldrig sinande experimentlusta
Utöver porträtten på den tidens kändisar skapade Cameron många iscensatta motiv för att illustrera dikter och bibliska historier.
Hon var aldrig rädd för att experimentera med ljus och efterbehandling i mörkrummet. Inspirerad av måleriets stora mästare jagade hon ständigt ett högre konstideal än den raka avbildningen kunde mäkta med.
Camerons fotografiska karriär varade i blott elva år. 1875 flyttade hon tillbaka till Sri Lanka där en svamp hade angripit familjens kaffeplantage. Möjligheterna att fotografera i det fuktiga klimatet var begränsade och produktionen avtog.
1879 avled Julia Margaret Cameron efter en kort tids sjukdom, men arvet av hennes unika bildspråk lever kvar än idag.