Det kommer att hända sjukt mycket inom foto och bildbehandling i framtiden. Nya innovationer dyker upp hela tiden och vi har bara sett början.
Glöm problemen med skakningsoskärpa
Inte ens en olympisk mästare i fripistol har tillräckligt stadiga händer för att hålla kameran still när slutartiden blir längre än halvsekunden. Lösningen är ofta ett högre ISO-värde och idag ser vi allt fler kameror som håller bruset på en acceptabel nivå, även vid riktigt höga värden. Den utvecklingen kommer med all säkerhet fortsätta, men framtidens mest intressanta område – computational photography – erbjuder också en alternativ lösning på problemet.
Suddiga/brusiga bildpar
Bilder handfotade under dåliga ljusförhållanden, till exempel inuti kyrkor eller museum, brukar tillhöra en av följande två typer:
- Rätt färg och kontrast, men motivet är oskarpt
- Bra skärpa, men bilden är mörk, kontrastlös och brusig
Idén kan verka uppenbar. Genom att kombinera kontrast och färg från typ 1 med skärpan från typ 2 skulle det kanske gå att få fram en slutbild utan brister. Det första allvarliga försöket att hitta en algoritm som kan utföra detta gjordes av två forskare på Hewlett-Packard Labs. Arbetet förfinades sedan av andra forskare och idag ger tekniken ett minst sagt imponerande resultat.
Indiska ingenjörer har byggt en kameraprototyp som automatiskt gör en dubbelexponering för att få tillgång till båda bilderna som krävs för den här tekniken. Tanken är alltså att vi i framtiden ska fota som vanligt med våra darriga händer, men att kameran samtidigt lagrar ytterligare en version som datorn kan använda. Mjukvara räknar sedan ut hur kameran har rört sig under den tid slutaren var öppen och kan utifrån det ta fram hur bilden hade sett ut om kameran varit still. I förlängningen kan vi alltså exempelvis se ett RAW-reglage där vi steglöst kan avlägsna önskad mängd skakningsoskärpa.
Fungerar också bra med rörelseoskärpa
Tekniken med suddiga/brusiga bildpar är bara ett av de förslag som framkommit för att lösa problemet med oönskad skakningsoskärpa. En annan metod behöver bara den vanliga suddiga exponeringen och går ut på att datorn gissar hur kameran har rört sig baserat på bildstatistik. Mjukvaran kan alltså känna av om resultatet blir något som liknar ett vanligt skarpt foto eller ej. Metoden funkar även bra när motivet, snarare än kameran, har rört sig under exponeringen.
Idag skrattar vi åt hur CSI-tomtarna kan få fram ett registreringsnummer trots att bilen i fråga bara är en suddig massa på övervakningsbilden, men faktum är att det snart kan bli verklighet. Det enda som är osäkert är exakt hur den tekniska lösningen kommer att se ut.