18 juli 2011, Sevastopol, Ukrania
Den förbryllade taxigubben tittar skeptiskt på mig igen. Vilken idiot, verkar han tänka. Hoppa av här, mitt ute i ingenmansland. Men jag fortsätter att insistera.
– Yes, this will be perfect! Thank you!
Medan taxibilen till slut försvinner i ett dammoln blickar jag ut över det öde landskapet. Fylld av förväntan stegar jag norrut. Jakten har börjat.
Roger Fentons berömda bild
156 år tidigare (närmare bestämt 57064 dagar tidigare) färdas en annan duo norrut på samma väg. Det är Roger Fenton och hans assistent Marcus Sparling. De är utsända för att fotografera de brittiska trupperna mitt under det brinnande Krimkriget.
Roger Fentons vagn
Vägen de färdas på är långt ifrån säker. Dånet från ryssarnas kanonbatteri längre fram påminner dem ideligen om faran.
Idag är det avsevärt lugnare på platsen. Jag ser spår av orm och en trasig pistol, troligen en leksak, men i övrigt är allting fridfullt. Bara de utgrävda vallarna i omgivningen vittnar om att det en gång pågått ett krig här.
Stigen jag går på börjar snart slutta nedåt. Jag ser mig omkring och börjar uppfatta att jag tycks röra mig ned i en grund ravin. Pulsen stiger. Tidigare på hotellet har jag suttit med Google Maps och en karta från 1850-talet för att försöka förstå var jag ska leta. Jag har jämfört, vänt och vridit. Jag känner mig fortfarande vilsen, men en ravin är definitivt ett bra tecken.
156 år tidigare når även Fenton och Sparling så småningom samma ravin. De har besökt platsen tidigare och vet precis var de ska stanna. Under de två timmar som följer fotograferar de en av krigshistoriens mest berömda bilder. Jag har skrivit om bilden och den fascinerande berättelsen om dess tillkomst i ett tidigare inlägg.
Roger Fentons berömda bild
De spridda kanonkulorna som med sin kusliga tystnad förtäljer historien om alla de soldater som fick sätta livet till i kriget.
Jag söker utan att finna
Det är platsen där dessa kanonkulor en gång låg jag söker. Men hoppet slocknar sakta när jag rör mig ut i öppnare terräng igen. Ingenstans ser jag en plats som skulle kunna stämma överens med den gamla bilden. Jag passerar män som vallar sina kor, gigantiska sopberg, små stugor och krigsmonument. Snart har jag utan jaktlycka vandrat runt på slätten i två timmar och beslutar att vända tillbaka en annan väg.
Ytterligare två timmar senare är jag tillbaka på ruta ett. Hjulspåren från taxin är fortfarande synliga på den dammiga grusvägen trots att ett svalt duggregn har börjat falla.
Besvikelsen är stor. Så nära, men ändå så långt bort. Uppgivet inser jag att jag inte kommer att kunna ta mig härifrån utan att använda apostlahästarna.
Förrädiska telefonstolpar
Jag börjar vandra samma väg som jag gjort tidigare, ned mot den lilla ravinen. Plötsligt är det något i ögonvrån som fångar mitt intresse.
Ivrigt sliter jag upp min referensbild igen. Jag tittar noga och kisar med ögonen för att tänka bort alla telefonstolpar. Tänk om… Jag tar ett snabbt steg åt sidan för att hamna ett stycke till vänster om stigen. Pulsen stiger igen.
De jäkla telefonstolparna! De lurade mig första vändan, men nu tvivlar jag inte längre. Det måste vara rätt plats jag befinner mig på – den plats där Fenton riggade sin kamera 1855. Jag uppfylls av en enorm tillfredsställelse.
Jag tar några bilder och sätter mig i gräset. Mitt intresse för manipulerade bilder har fört mig långt ut i den ukrainska ödemarken till en plats som få vet om. Samtidigt som jag torkar bort ett par regndroppar från kameran inser jag vilken nörd jag är.
Jämför 1855 med 2011
Läs historien om Roger Fentons kanonkulor. En klassisk fotobluff.