Ingen har väl lyckats undgå de senaste årens kloningsdebatt. Det vill säga hur mycket efterbehandling man ska få göra av foton i olika sammanhang.
Motståndarna talar ofta om det förtroende vi har för den fotografiska bilden och hur det inte får urholkas. Men blickar vi 150 år tillbaka i tiden var det precis det omvända som gällde.
Henry Peach Robinson
Henry Peach Robinson
Henry Peach Robinson var verksam i 1800-talets England. Efter en karriär som konstnär och bokförsäljare växlade han över till fotografikonsten när den slog igenom på 1850-talet. Så småningom öppnade han en studio för porträttfotografi.
På hans första reklamblad kan man bland annat läsa att kvinnor som skulle avporträtteras gärna fick klä sig i mörkt siden och undvika vitt och blått. Två personer i bilden var lite dyrare än soloporträtt och en handkolorering av händer och ansikte innebar en fördubbling av priset.
Robinson gjorde sig också ett namn med sina montage. Hans mest kända verk, den fantastiska ”Fading Away”, föreställer en ung flicka som snart ska dö i tuberkulos.
Fading Away av Henry Peach Robinson
Döden var ju ett vanligt motiv inom den målade konsten, men att skildra det i en fotografisk bild var för magstarkt tyckte många och protesterna blev högljudda. Det var alltså motivet man reagerade över och inte så mycket att bilden bestod av fem olika negativ som Robinson hade klippt ihop.
Verkligheten var inte alltid så vacker
Att vara porträttfotograf på 1850-talet var ingen barnlek. I århundraden hade människor avporträtterats av konstnärer, och när fotografiet kom uppfylldes på många sätt en dröm.
Plötsligt fanns ett sätt att göra den perfekta återgivningen av verkligheten. Men det var också det som vållade problem. Folk var inte vana vid att bli avbildade exakt som de såg ut.
De saknade snart den lätt idealiserade bild som konstnärens pensel skapade. Snabbt uppstod krav på porträttfotograferna att vissa saker skulle åtgärdas. Utslag i ansiktet skulle avlägsnas, pärlor skulle glänsa mer, hatten skulle vara ståtligare.
Det är förstås lite överdrivet att göra en direkt jämförelse, men parallellerna till dagens debatt finns ändå där: På 1850-talet bestod normen av förskönade bilder och fotografiets osminkade verklighet ledde till protester. Nu är det tvärtom. Fotografiets direkta avbild av verkligheten har blivit norm och det är den nya digitala försköningen som skapar protester.
Det är fotografens plikt att försköna
Robinson antog utmaningen och blev mycket skicklig på att retuschera sina porträtt. I sin bok Pictorial Effect in Photography skrev han senare:
Any dodge, trick and conjuration of any kind is open to the photographer’s use…. It is his imperative duty to avoid the mean, the base and the ugly, and to aim to elevate his subject…. and to correct the unpicturesque…. A great deal can be done and very beautiful pictures made, by a mixture of the real and the artificial in a picture.
Robinson kallade det fotografens förbannade plikt att försköna. Nu tycker många det är fotografens förbannade plikt att låta bli. Tiderna förändras minsann.
Kanske tar det ytterligare 150 år innan debatten har vänt helt och hållet igen.
