Zebror. Jag gillar att kolla på zebror. Även om det ofta känns lite långrandigt efter en stund.
Fotoboken Migrations
Just de här zebrorna pryder omslaget på en av de mest omtalade naturfotoböckerna i modern tid – Migrations – av den amerikanske naturfotografen Art Wolfe.
Art Wolfe
Wolfe sägs ha tagit drygt en miljon foton i sin karriär. Det har bland annat lett till 65 böcker innehållandes bilder från jordens alla hörn. Men ingen annan av Wolfes böcker har fått lika stor uppmärksamhet som Migrations, utkommen 1994.
De fantastiska bilderna hade troligtvis räckt för att göra boken berömd, men det var framförallt ett par av de skuttande zebrorna som hamnade i fokus. Tillsammans med ett gäng elefanter, en lufsande isbjörn och lite annat smått och gott.
Avslöjande randmönster
Strax efter att Migrations kom ut på marknaden började en av de andra stora naturfotograferna, Galen Rowell, ana oråd. Visst var det nåt skumt med zebrorna… Han började syna bilderna och kände snart att han var något på spåren.
På samma sätt som vi människor har olika fingeravtryck har varje zebra sitt unika randmönster. Men på framsidan av Migrations hittade Rowell det otänkbara. Mitt i smeten och nere till höger fanns minsann två zebror med exakt samma teckning! Ingen EAN-kodskanner i hela världen hade kunnat skilja dem åt!
Zebrorna har inte exakt samma vinkel så en direkt kloning var det inte frågan om. Men baserat på mönstret måste det vara en och samma zebra från två olika exponeringar.
Inne i boken fanns fler konstigheter. Bland annat en fet grupp elefanter som visade sig bestå av ungefär 15 unika djur och utöver det också mer än dubbelt så många ditklonade kompisar.
Rowell tuggade sura rönnbär och skickade in bevisen till Denver Post som körde en artikel om Wolfes ”fusk”.
Klonade zebror i fotoboken Migrations
Det satte naturligtvis igång en jättelik debatt om vad som är tillåtet inom naturfoto. Många kände sig lurade när de fick veta att bilderna i Migrations inte alltid visade verkliga skeenden. Besvikelsen var också stor när den breda massan insåg att många av naturböckernas djur är fotade i fångenskap, något som en extremt hög andel av naturfotograferna är medskyldiga till.
Konst och verklighet är två skilda ting
Eftersom det här var så tidigt som 1996, var inte debatter av det här slaget lika mycket vardagsmat som idag. Hur mycket fick man egentligen utnyttja den nya tekniken?
Naturfoto-genren hamnade i en liten kris. Wolfe själv tog det hela med ro. Han hade inte gjort någon hemlighet av att Migrations i första hand var en konstnärlig bok, inte ett biologiskt dokument. I bokens början står till och med tydligt att många bilder är digitalt manipulerade. Det enda han egentligen ångrade i efterhand var att det inte fanns en tydlig beskrivning av exakt vilka bilder det gällde.
Varför valde han då att gå loss med Photoshop?
I want the freedom to push the limits of my craft, to embrace the latest technology, to take chances, to challenge myself in new ways.
Dessutom var boken från början en hyllning till den briljante konstnären M C Escher. Wolfe ville hitta samma känsla för mönster och sturktur och tog helt enkelt datorn till hjälp när naturen inte samarbetade.
Steve Bloom då?
På senare år har en liknande diskussion uppstått kring naturofotgrafen Steve Blooms alster.
Folk tycker sig se tydliga spår av digital manipulering av flera av hans bilder. Enligt en intervju i norska Aftenposten intog Bloom en defensiv hållning när anklagelserna framfördes. Han hävde att allting var autentiskt.
En hyllning till aporna av Steve Bloom
Men i sin bok ”En hyllning till aporna”, som pryder min egen bokhylla hemma, kan man bland annat läsa: ”…Om det är nödvändigt ändrar jag oskärpan i bakgrunden, tar bort störande högdagrar och lägger ibland till eller tar bort element ur en scen. Jag kanske lägger till löv i förgrunden för att ge en djupkänsla eller så kanske jag tar bort löv som enbart är distraherande”.
Ett modigt uttalande som säkert gör att vissa kollegor tappar förtroendet för honom. Å andra sidan kanske det är nödvändigt för att inte bli beskylld för dolt fusk.
Det här är en svår nöt. Vi är många som tycker att mängden bildbehandling borde vara helt upp till upphovsmannen så länge det handlar om konst och inte journalistik. Förutsatt att ingen smyger med det.
Men visst känner man sig lite blåst när man får veta att en fantastisk djurbild egentligen är tre exponeringar från tre olika zoo? Eller vad tycker du?