Strax efter tolvslaget en kall februarinatt 1925, susar en bil fram över landsbygden i Kentucky, USA. I bilen sitter fotograferna Bill Eckenberg och Eddie Johnson. De har bråttom. På bondgården de är på väg till finns ett fotografi som absolut inte får hamna i orätta händer.
Det förvånade uttrycket hos bonden som en stund senare väcks av deras påringning bekräftar att de är först på plats. I utbyte mot 5 dollar får den eftertraktade bilden nya ägare.
Bilden som föreställer en smutsig man i någon slags klippskreva ser inte särskilt märkvärdig ut. Men den ska snart hamna på förstasidorna hos tidningar över hela USA. Och många kommer felaktigt påstå att bilden skildrar det nationella drama som i samma ögonblick utspelar sig några mil ifrån den bondgård där Eckenberg och Johnson befinner sig.
Välkommen till den första delen av två i berättelsen om Floyd Collins – Fången i underjorden.
Drömmar om okända grottor
Floyd Collins föddes 1887 mitt i hjärtat av Kentucky där den kalkstensrika berggrunden i årmiljoner har urholkats av vatten och bildat jättelika grottsystem. Den självklara drömmen för en liten pojke när Collins växte upp var att någon gång upptäcka en helt okänd grotta.
1917 skulle pojkdrömmen bli sann. Av en slump hittade han det som senare skulle bli blev känt som Crystal Cave – en fantastisk underjordisk sal med vackra stenformationer.
Upptäckten ledde till att Familjen Collins gav sig in i konkurrensen om de stora turistströmmarna som kom för att besöka Kentuckys grottor. Problemet var att Crystal Cave låg sist på den väg som ledde in till området. Få turister kom så långt att de besökte Collins grotta.
Den som gräver, han finner?
Han blev fast besluten om att hitta en bättre ingång till sin grotta eller göra en helt ny upptäckt. Under 1920-talet började han därför undersöka marken närmare de stora vägarna.
Snart var han något på spåren. Genom idogt grävande hade han lyckats ta sig en bra bit ned i marken via en naturlig spricka. Kanske kunde gången leda fram till en okänd grotta?
Kl. 10 på morgonen den 30 januari 1925 vinkar han som vanligt adjö till bonden Beesley Doyle som han bor hos, och beger sig mot den lilla öppningen för att fortsätta grävandet.
Lyckan vänder
Dagen därpå upptäcker Doyle att Collins inte har återvänt. Tanken kommer omedelbart – kan han ha fastnat nere i gångarna? Och farhågan förvandlas snart till ett obehagligt faktum. När Doyle ropar ner i hålet får han ett svagt svar tillbaka. Collins sitter mycket riktigt fast, 50 meter längre in.
Gången är bitvis oerhört smal. Collins har till och med tvingats hänga av sig sin vinterrrock för att få plats. En 17-åring är så småningom den som först lyckas åla sig hela vägen ner till Collins. Den återfunne grottjägaren fryser och är hungrig, men vid relativt gott mod och kan berätta vad som hänt.
På vägen tillbaka upp till marken hade han skjutit sin lampa framför sig. I ett oförsiktigt ögonblick slog han omkull lampan som genast slocknade. Det hade hänt honom flera gånger förut så han greps aldrig av panik, men när han i beckmörkret försökte ta spjärn med foten mot taket hände det. En sten lossnade och kilade fast sig så olyckligt att Collins inte längre kunde rubba sin vänstra fot. Och eftersom gången var så smal kunde han bara röra armarna minimalt. Sedan dess hade han alltså suttit fast som i ett skruvstäd!
Ingenting hjälper…
Problemet nu var hur Collins skulle komma loss. Eftersom gången var så smal kunde han inte sträcka sig ned mot fötterna för att försöka avlägsna stenen. Och ingen annan kunde ju hjälpa honom eftersom fötterna pekade in mot bergets innandöme. Medan det kluras på en lösning ser räddningspatrullen, som numera också består av Collins familj, till att ljuskällor, kaffe och korvsmörgåsar fraktas ned till den utsvultne fången. Kylan botas med en skvätt Whiskey.
Timmarna passerar och blir snabbt till dagar. Alla försök att få loss Collins visar sig verkningslösa. Gången är helt enkelt för smal för att någon ska komma åt med verktyg.
Cirkusen anländer
När Collins suttit fast i underjorden några dygn börjar pressen visa intresse. Lokala tidningarna skriver om saken och snart hakar nationell press på. Fler och fler männsikor börjar samlas kring ingången till Sand Cave som skrevan har döpts till. Snart är det tusentals människor på plats och försäljare kan börja sälja tilltugg och ballonger(!). Ironin är väldigt ödesmättad. Collins som ju satt igång sin utgrävning för att kunna locka fler turister till sin grotta har nu uppnått precis det!
Bland reportrarna som står beredda att telegrafera varje händelseutveckling finns en liten man som kallas Skeets Miller. Med sina 1.60m har han inga problem att åla ner till Floyd och göra regelrätta intervjuer om livet i underjorden. Dramat blir en följetong i all amerikansk media.
Men Miller gör också en stor insats i räddningsarbetet och blir en ”grävande journalist” i bokstavlig bemärkelse. Han fick senare Pulitzerpirset för sina skildringar.
På den här tiden var det precis som idag viktigt att sälja lösnummer. Däremot kunde inte läsekretsen kontrollera fakta lika lätt. Felaktigheter blir därför vardagsmat. I tidningarna heter det att Collins sitter fast under ett klippblock som väger flera ton (i själva verket vägde stenen 12 kilo), att han är fånge bakom en bergvägg på flera meter, att hans fötter nu är dubbelt så stora som normalt, osv. Vissa tror till och med att det hela är ett PR-stunt.
Vem visar första bilden?
De flesta artiklar bildsattes med fotografier från folksamlingen runt hålet och Collins förtvivlade familjemedlemmar. Men ingen hade ännu visat Collins själv. En fotograf tog sig faktiskt ner i gången, men lyckades inte få till en användbar exponering. Till slut kommer tipset om bonden som fotograferat Collins bara 10 dagar före olyckan. Det är vid det läget Bill Eckenberg och Eddie Johnson kastar sig i bilen och hinner först fram.
Vissa tidningar redovisar bildens härkomst, men många utelämnar det. Bland allmänheten råder därför snart uppfattningen att bilden verkligen visar Floyd Collins när han sitter fast.
En olycka kommer sällan ensam
Mer och mer desperata försöker räddningsmanskapet komma på nya lösningar. Det har gått flera dagar och Collins blir allt svagare. Det görs ett försök att dra loss honom med sele, men det måste avbrytas då man misstänker att hans inre organ kan slitas sönder. Några av de personer som förser Collins med mat och dryck och numera även fälttelefon lägger märke till att sprickor i taket har börjat bildas i gången på vägen ner. På den fjärde dagen händer det ofattbara. Taket rasar delvis in och spärrar vägen!
Goda råd blir dyra. Utan tillförsel av vatten och mat kommer inte Collins överleva länge. Till slut bestäms att man ska försöka borra ett schakt parallellt med gången och vika in precis under Collins. Om någon bara kan komma åt fötterna är saken klar.
Borrningen inleds men olyckan slår till igen. Ytterligare en del av gången rasar och kontakten med Collins avbryts helt. En av de personer uppe vid markytan som mottar det dystra beskedet är den inte helt obekante Charles Lindbergh.
Vad gör Lindbergh där och hur går det egentligen för Floyd Collins?
Lögn och förbannad dikt
I nästan en vecka har grottjägaren Floyd Collins suttit fastkilad i en smal gång under jorden. Alla försök att få loss honom har varit förgäves och den amerikanska allmänheten håller andan varje gång tidningarna och det nya mediet ”radio” kommer med ny information.
Den senaste rapporten berättar att två mindre ras har stängt till schaktet som använts för att frakta vatten och mat till den allt svagare Collins. Ingen kommunikation är längre möjlig. Räddningsförsöket är nu en kamp mot klockan.
De skamlösa tidningsreportrarna kör sitt vanliga race. Efter de två rasen finns inte mycket nytt att rapportera och fokus faller istället på Collins familj och framförallt hans färgstarke far Lee Collins som strör ödesmättade bibelhänvisningar omkring sig. Citatgodis för de skrivande journalisterna.
En obligatorisk kärlekshistoria diktas också ihop. New York Times och alla andra skriver om den unga bergsflickan Alma som varje dag rider mulåsna till olycksplatsen för att förtvivlad svimma av medan hon tittar ner i gången och skriker efter sin ”blivande make”. Och Collins trogne hund står förstås om nätterna utanför ingången och ylar sorgset. Tidningarnas upplagor ökar i tiotusental.
Långsamma framsteg
Utgrävningen av schaktet parallellt med de underjordiska gångarna går långsamt. Berggrunden var förstås extra hård och en gång får dynamit användas. Ett farligt tilltag eftersom förbränningsgaser riskerar att läcka ner till Collins och kväva honom.
Trots många innovativa förslag kommer räddningsmanskapet bara ynka 2 meter ned i berget för varje dag. Collins har snart varit fången i 10 dagar och hoppet att hitta honom levande igen börjar försvinna helt.
Cirkusen fortsätter
Scenen utanför klippskrevan där Colins hade hittat hålet att krypa ner i är surrealistisk. I det vanligtvis öde landskapet står nu tusentals bilar parkerade på fälten. Köerna är enorma och människorna på plats övergår 10.000 till antalet. De som vill kan köpa hamburgare och popcorn för dyra pengar. Eller titta på jonglörer. Och en man som säljer campingstolar gör visst lysande affärer.
Collins pappa Lee ser smaklöst nog också möjligheten att tjäna sig en hacka. Han börjar sälja fotografier på sin son och kräver betalt för att ställa upp på tidningarnas bilder.
Äntligen framme!
Måndagen den 16:e februari, 17 dygn efter att Collins hade fastnat, är räddningsmanskapet äntligen framme vid gången. Upp vid markytan ställer fotograferna upp sina stativ och laddar sina magneisumblixtar. Ögonblicket alla har väntat på är nära. Har Floyd Collins överlevt?
Förhoppning hos räddningsmanskapet är att mötas av synen av Floyds vinkande fötter. Men snart står det klart att man räknat fel. Det nya borrade schaktet träffar gången ovanför Collins position och inte under.
En av männen kryper igenom den lilla öppningen som sammanbinder de båda schakten. Strax nedanför ser han Collins ansikte. Ögonen är halvt slutna, munnen halvöppen och en konstant liten vattenstril från klippväggen träffar hans kind och lämnar ett rött märke. Rapporten upp till markytan är kort men smärtsamt tydlig – ”Död”.
Dubbelspelet
Det tragiska beskedet är förstås nedslående för de flesta men den samlade presskåren har inte tid att sörja. De vill omedelbart ha något bevis för Collins död som går att publicera. Efter påtryckningar beslutas det att en fotograf ska få ta en bild som sedan ska delas ut till alla närvarande. Uppdraget faller på John W Steger på Chicago Tribune. Sagt och gjort. Fotoplåten lämnas sedan över till ingen mindre än Charles Lindbergh som flyger till Chicago där bilden ska framkallas och distribueras nationellt.
Men tjuv- och rackarspelet i mediakriget är inte över. Det visar sig att plåten som Lindbergh fick är blank! Steger har kört ett dubbelspel och blåst alla sina kollegor! Den riktiga bilden dyker därför endast upp i Chicago Tribune. Steger fick nog aldrig något pris i inbördes press-etik.
Det finns dock en dimension till i den här historien. Senare försäkrar personer som sett Collins kropp att Chicago Tribunes bild måste vara en manipulation. Givet vinkeln måste kameramannen befunnit sig en bra bit in i bergväggen! Än idag finns det ingen som gjort en noggrann utredning för att fastställa om bilden (som inte finns att hitta annat än på mikrofilm, därför visas den ej här) var äkta eller inte.
Dramat tar aldrig slut…
Efter alla dessa turer kan man tycka att historien ska ebba ut. Ingalunda. Collins död markerar inte slutpunkten på historien, även om det ser så ut när det beslutas att han ska lämnas kvar i gången och få sin sista vila där.
Men direkt efter begravningen kommer en bitter arvstvist om Collins del av Crystal Cave. Och bara tre månader senare beslutar hans bröder plötsligt att kroppen trots allt ska bärgas från underjorden! Collins begravs istället på familjens ägor.
Men bara tillfälligt. 1927 säljer Floyds far Lee både grottan och gården. Den nya ägaren inser vilken turistmagnet den vid det här laget legendariske Floyd Collins kan bli. Så kroppen grävs upp igen och placeras i en glaskista för allmän beskådan nere i Crystal Cave.
Ett ben på vift och till sist en värdig begravning
Nu då? Nu måste väl historien vara slut? Icke! Tack vare Collins lik blir Crystal Cave enormt populär bland turisterna och ägarna till andra grottor runtomkring blir förstås gröna av avund. Troligen är det därför någon 1929 lejer ett par banditer som en natt smyger sig ner i grottan och stjäl liket! Kroppen dumpas i en flod i närheten där den senare hittas och återförs till kistan. Makabert nog har det vänstra benet försvunnit och återfinns aldrig.
Först 1989 får Floyd Collins en värdig sista vila på en vanlig kyrkogård. Om det är den sista delen av den här fantastiska historien återstår att se.
