Med jämna mellanrum står jag i högskoleklasser och berättar löst om verkligheten utanför dörrarna. Egentligen är mitt budskap att studenterna frivilligt, på sin egen tid, ska lära från det medlemskap på Moderskeppet som skolan köpt in till dem.
Det här är vad jag säger till dem:
En sådan som du
När du landar på din arbetsplats – vad tror dina kollegor och chefer att du kan?
Din utbildning skapar förväntningar. De är baserade på en stereotyp bild av vad någon som gått din utbildning har i sin allmänbildning.
Så här:
- ”Vad bra med dig som läst media. Ta en bra gruppbild på våra gäster från Kina.”
- ”Vad bra med dig som läst kommunikation. Till nästa vecka måste vi ha ett häfte som kunden kan ta med.”
- ”Vad bra med dig som läst marknadsföring. Är du snäll och snyggar till nästa budget i Excel.”
Här är grejen: Andra förväntar sig inte att högskolan ska lära dig det där. Det är en felaktig analys för många studenter gör. De är besvikna över att skolan inte haft långa utbildningspass i InDesign, Photoshop och systemkameran.
Nej, dina nya kollegor och chefer vet hur icke-praktisk en akademisk utbildning är. Det är inte din professors uppgift att visa systemkameran. Det förstår alla du möter.
Andra drar istället slutsatser om vad ditt eget driv och din egen nyfikenhet borde lärt dig. De gör ett tankesprång om dig och din allmänbildning, inte din utbildning. Du borde vara så pass nyfiken på foto att du lärt dig ta en bra gruppbild.
Om inte du, vem då?
Att vara smart är att göra samma tankesprång som andra. Att fundera över vilka praktiska kunskaper och färdigheter sådana som du har. Och sedan införskaffa dem, även om de inte står på schemat.
Att lära sig nya färdigheter är roligt. Det gör du på fritiden för fritidens skull hela tiden. Men, någonstans längs vägen börjar för många förknippa det framtida jobbet med den nuvarande skolan. ”Behöver jag det på jobbet så kommer det väl förr eller senare i skolan?” Svaret är ofta nej.