Kodachrome, They give us those nice bright colors, They give us the greens of summers, Makes you think all the world’s a sunny day, Oh yeah…Everything looks worse in black and white
Så sjöng Paul Simon 1973. Nog har han väl rätt? Vår fascination för svartvita fotografier är egentligen rätt underlig. Vanligtvis lägger vi stor värdering vid färg – Gröna ögon och rött hår, gula fältet under en klarblå himmel. Färger är viktiga.
Ändå är svartvitt något speciellt. Den klassiska känslan när färgernas distraktioner försvinner. Kvar blir struktur, textur och form. I porträtt lyser personligheten när fotot berövas sin färg. Landskap blir större när det som är kvar är skuggor och ljus.
En gång i tiden var ju förstås all fotografi svartvitt. Färg var en effekt som fick tillföras mödosamt i efterhand. Nu är (nästan) all fotografi i färg och svartvitt får skapas i efterhand. Det jag tycker är spännande är att övergången till färgfilm påverkade hur vi ser på svartvitt.
Svartvitt är mer konst
Mina tankar fastnar hos Marshall McLuhan, mannen bakom utrycken global village, the medium is the message och buntvis med andra ”soundbites” inom området media och dess utveckling. Störst är boken Understanding Media från 1964
McLuhan sa att varje ny teknologi kommer göra sin föregångare till en konstform.
Svartvitt foto blev konst när färgfilm tog över. Så här, mer exakt, skrev McLuhan:
”When machine production was new, it gradually created an environment whose content was the old environment of agrarian life and the arts and crafts. This older environment was elevated to an art form by the new mechanical environment … Each new technology creates an environment that is itself regarded as corrupt or degrading. Yet the new one turns its predecessor into an art form.”
Vi uppskattar alltså svartvitt för hur det ser ut. Men det är tillgången till en tekniskt mer avancerad fotoform som har gjort att vi ser föregångarens alla särdrag som konst.